Att blomma ut

 
 Det är så tydligt att det finns faser man går igenom i livet. Det varierar säkert från person till person. Själva intensiteten, vad för fas det är. Men faser, det tror jag nog vi alla har och måste ta oss igenom. Eller, jag kan säga såhär. Jag vet med säkerhet att jag har olika faser i mitt liv. 
 
Det är en sådan trygg känsla att börja känna att jag faktiskt har kontroll över mig själv och mina känslor. Att de där starka tonårshormons-bomberna inte riktigt tar på samma sätt längre, de får inte riktigt fäste. I takt med att vuxenvärlden öppnat sig har mycket faktiskt förändrats till det positiva hos mig, samtidigt som det även medfört en del negativt; beroende på hur jag tacklar dem. 
 
Jag tror det logiska tänkandet börjat förstärkas lite. Jag märker små, små förändringar och det är så himla viktigt att jag fångar de och håller kvar de. Göder de, och mig själv, med positivitet. Jag har hamnat i en svacka igen, jag märker att det oftast blir så när jag har ont, men det är en sådan skillnad den här gången. En sådan enorm skillnad. Det är inte längre samma intensitet, det är inte en svacka där jag tappat kontrollen helt. Jag kommer upp på benen igen, bara några minuter efter att ångesten väckts till liv,. Jag re:settar mig själv, börjar om på nytt. Andas. Låter det logiska och analyserande ta över och omfamna känslorna som mjukt silke. Jag har ju en lång bit kvar och frågan är ifall man någonsin lär sig att hantera sina känslor helt... men det är så viktigt att jag uppmärksammar mina framgångar. Den enda som stjälper mig själv är just mig själv. Och det är ju väldigt, väldigt trist.
 
Jag tänkte först inte vara så privat i den här bloggen men jag tror det går att hitta en balans mellan privat och "privat-privat". Alla mår ju dåligt ibland, alla svackar och tappar balansen. Det vore ju egentligen väldigt trist och omänskligt att skapa en blogg och aldrig riktigt tillåta sig att vara just människa. Sen behöver man ju inte beskriva allt in i minsta detalj, berätta sådant som egentligen är onödigt. Men jag tror att jag ska vara lite mer öppen än vad jag först hade tänkt. Jag menar... det är ju just öppenheten och muren runt det som jag uppmärksammat och vill jobba bort. Jag vill inte skämmas över mig själv eller mina känslor längre. Här ska jag ju få ta plats. Vräka ur mig allting, hitta tillbaks till gamla bloggjessica, fast något mer mogen och klok. Inte lika... impulsiv, haha.
 
I vilket fall som helst. Ibland känns det som att rätt tid infaller och förändringen äntligen sker. Som om den behövt mogna ett tag, och sen vips så blir det så enkelt. Lite så känns det nu, med att hitta tillbaks till den jag verkligen vill vara, och vet att jag är. Det känns som att rätt tid är inne att verkligen läka och låta mig blomma ut igen. Även om det såklart kommer komma fler svackor, tyngre och intensivare, betydligt svårare att hantera. Men om jag tar vara på varenda framgång, om jag suger på de som karameller och föser över så mycket positivitet som jag kan, då blir det nog lättare i framtiden också. Att tackla de tunga svackorna, alltså. För de kommer nog aldrig riktigt försvinna, vi är ju känslomänniskor. Men man kan nog lära sig att ducka och slinka förbi de allra värsta och tyngsta. Det tror jag faktiskt.
 
Nu ska jag sova och försöka ignorera magontet. Gud vad skönt det känns att ha fått sätta sina tankar i ord igen. 
 
 
Allmänt | |
Upp