Jessica

-
Jag vet aldrig hur jag ska skriva det första inlägget i en blogg. Vilket egentligen är väldigt komiskt eftersom jag förr i tiden, i ungefär fyra (?) år, hade en blogg och bloggade väldigt flitigt. Men sedan kom "integritets-vågen" i kapp mig som en enda stor tsunami och bloggen stängdes, och sedan dess har jag aldrig gett det en ärlig chans igen. Även om jag då och då försökt, mest för att samla mina bilder någonstans. Plötsligt kändes bloggandet läskigt, trots att det för bara några år sedan varit så självklart. Det är konstigt hur hjärnan fungerar :)
 
Men! Jag saknar det. Det var ju bloggandet som väckte igång det genuina fotointresset. Att få fota sin dag eller sina speciella upplevelser och ladda upp de tillsammans med sida efter sida med text om dagen. Jag minns min första blogg... jag minns framförallt bilderna som lades upp. Jag måste nästan hitta de bara för det! Jag var 10 år och snodde mammas gamla kompaktkamera för att fota, så att jag hade material att lägga upp på bloggen. Jag skulle ju bli en stor bloggare ;) Och det var under de där dagarna som jag insåg hur fantastiskt roligt det var. Det var där och då som flamman tändes, och aldrig har den slutat brinna sedan dess.
 
 
Där har vi dem! Jag blir helt nostalgisk haha! Jag minns att den översta bilden, på löven, väckte igång intresset på riktigt. Jag hade gömt en godisbit under lövet där hans nos är, och lät honom ligga och vänta. Sedan tog jag bilden. Jag minns att det var ett väldans bök, flera hundratals bilder i kameran där en nos var det enda i bild, en närbild på en hundpanna, ett öra, några suddiga löv... men tillslut så. Och  Zingo väntade så tålmodigt (det fanns ju godis liksom). När jag kom in och visade bilden till mamma log hon och sa "Men, vilken bra bild Jessica! Du kan ju det här" och jag blev så stolt.
 
Nu har några år gått och kameran är inte längre mammas gamla kompaktkamera, utan en Canon eos 7D mk II, min alldels egentjänade bebis, och Zingo finns inte längre här på jorden. Tiderna har förändrats och jag är inte 10 år längre. Eller 17. Men skrivandet och fotograferandet är precis lika stort, om inte större.
 
Jag behöver skriva igen, och jag behöver samla mina bilder någonstans. Jag behöver ta plats igen, efter att ha levt i stumhet så länge. Jag är alldeles för sluten och spänd, och jag tror bloggen kan hjälpa mig. Här kommer jag samla bilder, tankar om bilder, kanske (har inte bestämt mig än) tankar om livet, upplevelser, före-efterbilder, redigeringsförsök, olika fotoutmaningar och ja.... vräka ut mig. Kunna se hur jag utvecklas, så som jag kan med den gamla bloggen och dess bilder. Här är stället där jag ska ta PLATS igen. Kanske kunna öppna upp viktiga dörrar. 
 
Nu kör jag.
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress