Jessica

Lite tankar som vanligt
 
 
Jag kollar just nu på en dokumentär om veganism, och kom på att jag ofta nu för tiden börjat fundera över hur det kunde bli såhär. Vad det var som fick världen och vårt samhälle att kollapsa, hur de små byggstenarna sakta maldes ner till grus. Har mänskligheten alltid sett ut såhär? Har det alltid funnits personer som betraktat vår jord och naturen runtomkring oss och tänkt "vi tar verkligen inte hand om det här". Redan under människans första "logiska" tid? På 1000-talet? På 1500-talet? På 1800-talet? Har vi alltid förgiftat vår jord? 
 
Jag tror att vi har en koppling till allt, till varenda levande varelse på den här jorden. Med flugan på blomman eller trädet i skogen, eller jordens kärnpunkt. I livet finns vi, vi alla lever och där, i livet, är vi alla jämnlika. Jag tror att vi mår bra av att insupa de här energierna, att stanna upp i vårt ekorrhjul och lägga märke till gräset under våra fötter eller doften av sommar, snön som dinglar ner från himlen eller fågelsången tidigt på morgonen. Att hitta tillbaks till att vara nära naturen. Att livet som det ser ut idag sakta tar död på oss är ju uppenbart. Vi mår så dåligt. Jag läser om 11-åringar med panikångest och depression och jag tror inte att det bara handlar om överdrift i ett samhälle där alla är kränkta, utan på att en viktig del av oss inte längre finns med i våra liv. Vi lever i stress, vi matas med information varenda vaken tid, vi finns utan att verkligen finnas. Bundna i våra normer utan möjlighet eller ork till att bryta oss loss, och när någon väl gör det skyr vi det. Vi mår inte bra, våra kroppar skriker sig hesa men vi har aldrig tid att stanna upp. Naturen finns precis utanför vår dörr men nästan ingen tar vara på den. Jag tar inte vara på den.
 
Jag läser om isar som smälter, om hav som övergöds, om bränder som inte går att släcka, om isbjörnar som svälter och om en värld som snart kommer att dö ut. Jorden kommer alltid att återhämta sig, men vi kommer bli vår egen död. Forskare poängterar det gång efter gång, nya skräcksiffror lägger tyngd på att det är allvar nu. Det var allvar då, och det är allvar nu. Och vissa av oss vaknar upp, vissa förstår, men det är skrämmande hur många av oss som faktiskt väljer att blunda. Jag vet inte vad det beror på, är frågan så stor att vår hjärna inte kan hantera den? Att den är på samma nivå som "rymden är oändlig"? Att våra hjärnor inte kan föreställa sig vad konsekvenserna kommer leda till, och därför fortsätter vi i samma takt med argumentet "jag tänker inte ändra på mitt liv, jag har rättigheter!". Men hur definierar man rättigheter? Har man en rättighet att fortsätta med ett beteende som dödar vår planet, som dödar oss? Är det en rättighet att fortsätta äta kött trots att det finns andra alternativ, att fortsätta använda olika sköljningsmedel, att inte sopsortera, att flyga och köra bil och köpa mängder med mat? Ja, jag vet att det i många fall är ett onödigt måste, som bilkörning osv. Man har barn som ska till dagis eller skola, ett jobb att sköta och en ständig tyngd från samhället att prestera och förhålla sig inom ramen. Men det är ju just precis det som är problemet, enligt mig. Och nu räknar jag in mig själv, jag är precis likadan.
 
 
 Vår bekvämlighet går ut över vår planet, som i slutändan går ut över oss. Det är som att vi i västvärlden blivit så naiva och bortskämda med att just ha det bekvämt, att vi tar det förgivet. Bekvämlighet är en rättighet. Det är en rättighet att t.ex ha en bil, rinnande vatten, värme och mat. De ska alltid, alltid finnas där. Att ändra på ett invant beteende, ett liv som haft samma mönster, är obekvämt och orimligt att kräva. Som att t.ex bli vegetarian eller vegan. Att det skulle kunna leda till en förbättring i den katastrof vi i vår naivitet skapat har ingen betydelse. Jag tycker det är skrämmande, för det är så uppenbart att majoriteten av oss faktiskt inte kan tänka på något annat än sitt eget liv. Vilket i och för sig inte är fel per se, egoism är ju en överlevnadsinstinkt. Vi kommer alltid, alltid fokusera mer på vår "flock" än på resten av omvärlden, hur empatiska vi än är. Men det är ändå så skrämmande, för jag ser ingen lösning. Jag ser oss lite som barn, som att vi är små dagisbarn och jorden är vår lekplats, och vi vimlar runt och utforskar och upptäcker utan att riktigt förstå konsekvenserna, och när någon säger ifrån på skarpen när vi gör fel slänger vi oss på marken och grinar, och så blir vi tröstade, smekta på kinden med ett "förlåt att jag gjorde dig ledsen" och får fortsätta som innan. För att vi som barn har en rättighet att utforska, att vi kommer komma underfund med rätt saker i sinom tid. Att det är elakt att säga ifrån. Och jag anser att man, väldigt väldigt tydligt, kan se på ett barn när regler och konsekvenser inte finns i dess liv. Det är en sorts förvirring, ett ständigt sökande utan ordentliga svar. En stress. Ett barn behöver t.ex ett hårt  "NEJ" när den är påväg ut på vägen och flinande fortsätter trots varningar från föräldern, för att den helt enkelt inte förstår varför vägen är farlig. Föräldern rycker ju inte tag i barnet för att vara elak, hen ryter ju inte ifrån för att det är kul att skrika, och framförallt inte för att hen inte älskar sitt barn.  Det handlar om att barnet var påväg ut på en väg där risken att bli överkörd är överhängande. Det är väl definitionen av tuff kärlek, för barnet kommer ju bli ledsen över förälderns plötsliga reaktion. Jag tror att någon behöver göra likadant med oss, i den här situationen.
 
Jag tror vi behöver ett ultimatum, det kommer ju aldrig gå i och med att tumult kommer utbryta i och med att vi är en hel drös med barn i det här exemplet och vi vet ju hur det kan se ut när de inte får sin vilja igenom, men jag skulle vilja se ett tvång på att människor tar till varenda medel som behövs för att rädda den här jorden. Att det inte spelar någon roll ifall bekvämligheter försvinner för jag tycker inte att bekvämligheter är en rättighet. Det är ett fantastiskt plus, men det är inget vi kan kräva. Speciellt inte i en sådan här situaton. På samma sätt som att ett barn inte kan kräva att dess vilja alltid går igenom i en tid där den inte förstår sitt eget bästa. Naturen är hård, vi har hittat ett sätt att slippa det mesta av det i några delar av världen, men faktumet är fortfarande att naturen är hård. Vi klarar uppenbarligen inte av ansvaret att klara oss ifrån naturens jobbiga, men nödvändiga konsekvenser och många verkar tro att det funkar att blunda för den här katastrofen också, "äsch, det händer inte mig". Vi skulle behöva vakna upp och förstå att vi behöver hårda regler vi med, hur obekvämt det än är. 
 
Nu har jag flummat iväg helt, men summa summarum är att jag faktiskt tror att bristen på kontakt med just naturen har försatt oss i den här situationen. Förståelsen för liv. För hur fint och unikt det här är. Vi har förlorat oss själva, vi har ingen fast punkt hur kontrollerat själva samhället än är. Samhället har ingen grund att stå på. Vi är så sjuka, vi har skapat en sådan oerhört fruktansvärt situation och trots det är det fortfarande så många som anser att deras individuella rättigheter går före en hel planet. Det är läskigt. För med det tankesättet kommer inget någonsin att ändras, även om så många andra personer faktiskt har ändrat sig och offrat sina bekvämligheter för naturens skull. 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress