-

 
När Zingo fortfarande levde brukade jag ta med mig kameran ut och fota utan några direkta krav. Jag släppte tyngden av att prestera och fotade det jag kände för att fota, hur "fel" eller tråkigt det än var. En del av den sidan har försvunnit nu de senaste åren, kanske för att han inte finns här på jorden längre. Men jag har saknat den. Jag är med i en sida på fb där folk lägger upp sina bilder, och jag märker så tydligt när personer är i samma "stadie" som jag var på den tiden, och jag får ett litet sting i hjärtat för jag saknar det. Jag gläds, och blir samtidigt nästan lite avundsjuk, när jag ser deras bilder. Jag vet ju hur de kände när de tog den. 
 
Nu för tiden har så mycket fokus lagts på att ta rätt bild, på att redigera rätt, på att utmana mig själv och hela tiden bli bättre. Och det är ju inget fel med det, men jag tror inte att det får ta över helt. Jag måste få ha kravlösa fotodagar också, att kunna lägga upp bilder som inte redigerats (som bilden ovanför) osv. De behöver ju inte hamna i mitt portfolio... men jag behöver lugnet och friden av att bara vara. Jag älskar den känslan.
 
Idag tog  jag mig en sådan dag, jag kände att det behövdes. Dessutom längtade jag ut till snön. Så jag och mamma tog en tur i bilen och fotade, alla bilder är tagna inifrån bilen med nedvevad ruta haha... så, på ett sätt nådde jag inte helt "lugnet" för jag älskar att vara UTE i naturen samtidigt som jag gör det. Men det mättade ändå hungern efter en kravlös fotodag. 
 
 
Allmänt | |
Upp