Jessica

-
 
Ibland känns det som att all karma man samlat ihop genom åren kastas emot en som en enda käftsmäll. Som om det legat och laddat ett tag. Det har varit så mycket som hänt nu på senaste tiden att jag känner mig helt matt. Jag försöker hålla skenet uppe, men energin är som borta. Det är den verkligen. Jag mår inte dåligt psykiskt, jag är faktiskt så stolt över hur bra jag faktiskt har mått psykiskt, och hur jag hanterat alla jobbiga gamla hjärnspöken. Bättre än jag någonsin gjort tidigare. Så, det är inte det. Men jag märker en förändring i kroppen, varningssignalerna har börjat blinka på ett sätt de aldrig gjort förut. Jag tappar ord, har svårt att formulera meningar, blir lättare irriterad och stressad, tappar tålamodet snabbare (och jag har ett enormt tålamod), ibland är det som att hjärnan misstolkar det jag ser och målar upp helt fel. En lampa kan bli en person, likaså en jacka eller ja, vad som helst. Jag behöver oftast titta på något flera gånger på raken innan den uppfattar det rätt. Det är som att den tagit till "genvägar" för att slippa tänka. Det är faktiskt väldigt obehagligt. Jag höll på att bränna upp köket för några dagar sedan. 
 
Jag har läst om så många varningstecken som folk viftat bort, för att sedan bli jättesjuka och verkligen krascha in i väggen. Och jag vill verkligen inte hamna där, jag håller ju precis på att vinna över andra hjärnspöken och komma upp på benen. Så jag måste verkligen börja lyssna på det här, innan det går för långt. Jag har lagt upp lite planer som kanske hjälper... det absolut viktigaste är att beta av alla måsten som ligger på hög och stressar. Sakta men säkert, inte påtvingat. Men sakta få bort den tyngden över axlarna. Sen tänker jag minska ner på dator och mobil-användandet. Få ner alla intryck lite och låta hjärnan vila. Kanske läsa böcker eller lyssna på ljudbok, måla, umgås med nära och kära men minska ner allt som är onödigt, som tar energi. Mindre tv-tittande också. Behöver jag vila så vilar jag, vilken tid på dygnet det än är. Men att jag ändå ger mig själv en liten uppgift varje dag/varannan dag så att jag inte fastnar i sängen eller soffan. Det kan vara disken, eller att dammsuga (om jag så bara orkar ett rum), men att göra något litet, för jag VET att det ger mig energi. Det finns inget som sänker mig så mycket som när jag inte gör något alls. 
 
Sen tänker jag att det nog är rätt viktigt att jag skriver just nu, när den känslan faller sig på. Det kanske väcker igång hjärnan också, att den får jobba lite. Men framförallt vill jag få ner det här i text, för att se hur allting löser sig. 
 
Jag tror jag kan ta mig ur det här och jag tror framförallt att det här är ett jätteviktigt uppvaknande för mig, att jag måste sluta med mina katastroftankar och ge kroppen tid att andas. Att jag måste hitta medel för att hantera all stress i och med min sjukdom och allt runtomkring det. Det här kanske är det jag behöver. 
 
Jag ska försöka ta mig ut och fota också, så att kroppen får lite luft och tid att andas och slappna av. Jag blir så glad av de här bilderna ovanför, för jag minns hur harmoniskt det var. Jag och mamma i höstsolen, mitt i Tyrestas skogar. Jag slungas även tillbaks till gamla Jessica, under tiden foto mest var kravlöst, när jag fotade utan att riktigt planera och tänka till, jag bara var. De här är precis sådana bilder. Oredigerade och kravlösa. Ett fint minne. Jag vill skapa fler sådana bilder.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress