Jessica

Silvergruvan i Säter
 För några veckor sedan följde jag med mamma upp till hennes vän i Leksand. Kameran följde med och det kändes befriande att lämna Stockholm och ge mig upp till bergskullarna där dimman nästan alltid ligger tät såhär vid höstens kant. Min själ lockas långt, långt upp i Sverige, som om det är där jag hör hemma. Att titta ut och se bergen. Nu är det ju inte lika tydliga kullar i Dalarna som längre upp i landet, men det räckte för att väcka den där hemma-känslan i bröstkorgen.
 
Vi var bara där över helgen och många timmar spenderades i bilen, men en av platserna vi besökte var Silvergruvan i Säter, där vattnet är klart turkost. Här verkade jag hamna i någon konstnärlig "spärr" för jag kunde verkligen inte hitta bra kompositioner eller bra inställningar. Irriterationen och frustrationen bubblade under huden och jag stressades över det faktum att jag stod vid en sådan här vacker plats, utan att kunna fånga det ordentligt på bild. 
 
 Jag envisades länge med att sätta mig på huk, flytta på mig, backa, gå framåt men inser nu idag att jag ändå var rätt låst i hur jag rörde mig... i vilka vinklar jag valde. Frustrationen och irritationen tog över för mycket. Tillslut började jag lägga märke till reflektionerna av träden, och hur det droppade små vattendroppar som skapade stora ringar längs vattenytan, och tänkte att jag kunde försöka fokusera på dem. På de tre sista bilderna blev ljuset okej, färgen på vattnet fångades halvt och det kändes som att jag lyckdes spräcka spärren lite och jag fick nöja mig. Det kändes inte bra och den där eurofi-känslan kom aldrig, men jag kunde nöja mig i allafall. Först hade jag tänkt ta bort bilderna, men jag fundera på det ett tag och kände tillslut att det är viktigt att spara sådant här, för att kunna analysera dem och ha kvar när jag återvänder till gruvan och tar nya bilder, för att kunna jämföra. Man måste ju ta vara på både fram- och motgångarna, även om jag gärna fokuserar alldeles för negativt på när saker går dåligt. Det är ju en del av utvecklingen. Det är ju enda vägen till att bli riktigt duktig. Jag måste verkligen bli bättre på att uppskatta varenda stadie av att utvecklas.
 
Jag var ganska låst även när det kom till att redigera bilderna... jag är ju väldigt svag för att få till lite "magi" i bilderna, ge de en fantasy-känsla och har hittat ett redigeringssätt som jag känner mig helt okej med. Men det kändes ändå fel på något sätt, som om fokusen inte riktigt hamnade där jag ville ha den. Så, det har småvarierat lite i färger på själva vattnet osv... Nu känns det däremot som att den där magi/målnings-känslan funkar, förutom att det blir en liten "giftig" känsla i bilderna... att vattnet ser giftigt ut liksom. 
 
Perfektionisten i mig kan ändå nöja mig halvt med slutresultatet, men jag vet att jag kan så mycket bättre. Jag ser fram emot när jag kan åka dit igen, med lite finare väder och bättre ljus kanske... nu har jag tänkt igenom hur jag kunde ha löst det bättre och det hade ju varit bland annat varit att röra på mig mer... flyttat mig till andra sidan av vattnet osv. Men det tar jag igen nästa gång.
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress