-

 
 En av sakerna som gör mig mest ledsen över att jag ibland faller och blir så ledsen och uppgiven, över den här underliggande tröttheten och känslan av att allt inte riktigt blir ljust helt och hållet, är att jag vet att jag kväver så mycket av den jag är. Jag har så mycket potential. Det har jag verkligen, och jag försöker intala mig själv att jag har rätt att poängtera det. Jag har potential. Det finns vissa områden som min hjärna bara förstår utan att jag behöver kämpa med det. Som om pusselbiten passar i mitt pussel. Men potential är ju inte det som skapar framgångarna eller det man drömmar om, du kan vara hur duktig på ett ämne som helst men om du inte visar det för världen, om du håller det hemligt, så kommer ju aldrig potentialen att kunna nyttjas.
 
Jag har drömmar... innanför den här sargade kroppen och hjärnan (haha... låter som att jag är döende... så är det ju inte riktigt, det finns så mycket värre sjukdomar och livssituationer ) trängs så mycket inspiration och vilja. Men det är som att det aldrig går hela vägen, det tänds men når aldrig fram. Som om mörkret inombords, även om den ligger latent, bromsar allting. Det är en psykisk trötthet som släcker allt som skulle kunna få upp mig på benen helt igen. Jag vet att det går att bli frisk, att man kan programmera om hjärnan, och jag vet att det tar tid och hårt arbete. Att det verkligen inte är hopplöst. Men det är frustrerande att inse att en själv är ens värsta fiende, omedvetet. Att den där tröttheten och håglösheten genomsyrar det jag älskar allra, allra mest. Det jag är bra på. Det som är jag och det som jag skulle kunna skapa en verklighet av.
 
Samtidigt sporrar den insikten mig till att bli bättre, till att fortsätta kämpa. Att skrapa bort gruset från knäna efter att jag fallit och ge mig ut igen. Om och om igen tills hjärnans synapser programmeras om. Med små steg i taget kommer det gå. Min svensklärare i högstadiet sa flera gånger till mig att ifall man vill bli något så måste man kämpa även de dagar man inte har inspiration, att det är den enda vägen. Att göra lite varje dag. Jag minns att jag sa emot honom och menade att inspiration är bränslet och att det är det som kommer ta en långt. 
Nu är jag lite äldre och har lite mer erfarenhet, och han hade rätt hela tiden. Du kan inte sitta på en förmåga och förvänta dig att det bara ska lösa sig...man måste jobba med den varenda dag, om så i bara någon minut. Jag tror det är detsamma med psykisk ohälsa. Det får inte finnas någon dag där kampen upphör, det finns inte rum till det.
 
Jag är inne på min femte vecka med mens och snart tre månader av endoskovet, och jag har svajat rejält i mitt mående. Omedvetet byggt upp den där skyddsmuren jag skrev om förut och tänkt "äsch, det löser sig snart" i stället för att ta tag i allting jag skjutit upp på en gång. Det är så läskigt hur man kan hamna där utan att vara medveten om det. Men nu har jag ruskats om lite, och nu tar jag nya tag igen.
 
Och jag ser framstegen jag gjort, det är verkligen inte hopplöst. Jag märker att mitt mantra här verkligen är "jag kommer bli frisk" haha.... men det stämmer ju, det kommer jag ju. Det får ta den tid det tar bara.
Allmänt | | Kommentera |

-

 
Jag tänker lite på inlägget jag skrev igår, om att vara medveten om att man kanske ibland, undermedvetet, målar upp sig själv som bättre än vad man egentligen är, och att det inte handlar om att trycka ner sig själv och måla upp sig som en idiot, utan att lägga märke till felaktiga beteenden, hinna bromsa, ta ett djupt andetag och börja om igen.  Jag står fast vid det, och som vanligt när jag sätter ord på tankar så är det som att tanken blir "klarare" i huvudet. Den finns där, mer tydlig och lätt att få tag på och det hjälper mig så oerhört på vägen. Det blev så extra tydligt idag.
 
Det som är så komiskt med mig är att jag gillar psykiska utmaningar som får mig att tänja på åsikter och känsliga gränser. Just där och då avskyr jag det eftersom det gör så fruktansvärt ont, men någonstans under alla de känslorna så finns det något inom mig som tänker "det här är bra, det är precis det här du ska utsättas för. Ta vara på det nu, lär dig" och den delen av mig pendlar i styrka. Vissa dagar finns den inte alls, andra dagar finns den så stark och tydlig att det inte blir något problem över huvudtaget. Det är dock oftare som den inte finns alls... Och målet är ju att den delen alltid ska vara närvarande, att jag alltid ska vara närvarande för det är ju faktiskt jag som tänker sådär, det är ju jag som stoppar mig själv och får mig att andas. 
 
Igår och idag hamnade jag i en sådan situation, där jag verkligen blev utmanad.  Säkert omedvetet, men för mig var det en utmaning. En stor del av mig tänkte att jag skulle utnyttja det här tillfället och jobba på mig själv och känslorna det väckte. Och det gjorde jag. Men när timmarna gick och dagen övergick till en annan började beslutsamheten vackla lite, de där mörka tankarna började ta sig förbi och tillslut tog det över. Och jag satt här skitgrinig och ledsen och ångesten bubblade som gift i kroppen, men jag kunde ändå tänka "andas, skärp dig". I några minuter fokuserade jag på något annat. Och helt plötsligt, precis nu, märkte jag att irritationen var borta. Alltså, putsväck borta och att det där varma lugnet tagit dess plats i stället. Det där lugnet jag alltid, alltid strävar efter och alltid vill känna eftersom jag vet att det skulle kunna vara jag. Jag har sådana enorma möjligheter att ta mig ur det mörka.
 
Och då blir det så uppenbart för mig att jag kommit en bit på vägen. Det kanske inte är ett stort steg, jag kanske fortfarande betedde mig som en idiot, men det var inte på samma nivå och OJ vilken förändring jag känner inombords. Jag är så stolt, över de små stegen. Över att jag kan så mycket mer än vad jag tror. Över att jag kommer kunna bli fri. Det är så jävla viktigt att uppmärksamma sånt, på samma sätt som det är viktigt att uppmärksamma ifall man undermedvetet skapar skyddsmurar och försvarsmekanismer för att försvara ett dåligt beteende. Jag tror inte det går att bli fri annars. Jag tror verkligen inte det.
 
Men idag vann jag och den vinsten ska firas, hur stor eller liten den än var. 
Allmänt | | Kommentera |

Att vara i nuet

Hittade några gamla bilder på min gamla blogg... och oj vad jag saknar tiden då jag tog mig ut i skogen här i närheten, med Zingo hack i häl, och fotade i flera timmar. Det sker inte lika ofta längre... eller alls, egentligen. Det är också något jag måste ta och börja med igen. Skogen är något av det bästa jag vet, det blir en sådan mindfullness av att bara vara i nuet och fånga skogens skiftanden... magiskt, helt enkelt. Och jag behöver det i mitt liv igen.
 
 
Allmänt | | En kommentar |
Upp