Jessica

-
 
 En av sakerna som gör mig mest ledsen över att jag ibland faller och blir så ledsen och uppgiven, över den här underliggande tröttheten och känslan av att allt inte riktigt blir ljust helt och hållet, är att jag vet att jag kväver så mycket av den jag är. Jag har så mycket potential. Det har jag verkligen, och jag försöker intala mig själv att jag har rätt att poängtera det. Jag har potential. Det finns vissa områden som min hjärna bara förstår utan att jag behöver kämpa med det. Som om pusselbiten passar i mitt pussel. Men potential är ju inte det som skapar framgångarna eller det man drömmar om, du kan vara hur duktig på ett ämne som helst men om du inte visar det för världen, om du håller det hemligt, så kommer ju aldrig potentialen att kunna nyttjas.
 
Jag har drömmar... innanför den här sargade kroppen och hjärnan (haha... låter som att jag är döende... så är det ju inte riktigt, det finns så mycket värre sjukdomar och livssituationer ) trängs så mycket inspiration och vilja. Men det är som att det aldrig går hela vägen, det tänds men når aldrig fram. Som om mörkret inombords, även om den ligger latent, bromsar allting. Det är en psykisk trötthet som släcker allt som skulle kunna få upp mig på benen helt igen. Jag vet att det går att bli frisk, att man kan programmera om hjärnan, och jag vet att det tar tid och hårt arbete. Att det verkligen inte är hopplöst. Men det är frustrerande att inse att en själv är ens värsta fiende, omedvetet. Att den där tröttheten och håglösheten genomsyrar det jag älskar allra, allra mest. Det jag är bra på. Det som är jag och det som jag skulle kunna skapa en verklighet av.
 
Samtidigt sporrar den insikten mig till att bli bättre, till att fortsätta kämpa. Att skrapa bort gruset från knäna efter att jag fallit och ge mig ut igen. Om och om igen tills hjärnans synapser programmeras om. Med små steg i taget kommer det gå. Min svensklärare i högstadiet sa flera gånger till mig att ifall man vill bli något så måste man kämpa även de dagar man inte har inspiration, att det är den enda vägen. Att göra lite varje dag. Jag minns att jag sa emot honom och menade att inspiration är bränslet och att det är det som kommer ta en långt. 
Nu är jag lite äldre och har lite mer erfarenhet, och han hade rätt hela tiden. Du kan inte sitta på en förmåga och förvänta dig att det bara ska lösa sig...man måste jobba med den varenda dag, om så i bara någon minut. Jag tror det är detsamma med psykisk ohälsa. Det får inte finnas någon dag där kampen upphör, det finns inte rum till det.
 
Jag är inne på min femte vecka med mens och snart tre månader av endoskovet, och jag har svajat rejält i mitt mående. Omedvetet byggt upp den där skyddsmuren jag skrev om förut och tänkt "äsch, det löser sig snart" i stället för att ta tag i allting jag skjutit upp på en gång. Det är så läskigt hur man kan hamna där utan att vara medveten om det. Men nu har jag ruskats om lite, och nu tar jag nya tag igen.
 
Och jag ser framstegen jag gjort, det är verkligen inte hopplöst. Jag märker att mitt mantra här verkligen är "jag kommer bli frisk" haha.... men det stämmer ju, det kommer jag ju. Det får ta den tid det tar bara.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress