Ett steg i taget

 
Jag tänker hela tiden att jag är ett steg på vägen, att läkningen börjat sprida sig inombords, att det panikartade inte längre får samma fäste som den en gång haft. Jag ser mig själv som en väldigt analyserande och självkritisk människa, på en sådan nivå att jag innan (och nu också, men i mycket mindre dos) verkligen tagit sönder mig själv. Jag har sett alla mina fel och brister och låtit det definiera mig, kväva mig och jag har varit, och väldigt ofta fortfarande är, min absolut största mobbare. Jag har så lätt för att bara se allt fel jag gör, och jag gör fel. Jag gör så jävla mycket fel. Men i och med min vetskap om det så kan jag ju lära mig av det och bli bättre. Jag är inte ett hopplöst fall. Jag kan vara en fruktansvärt vidrig person ibland. Faktiskt. Det är faktiskt inte självhat, det är fakta. Men det behöver ju inte definiera mig, det behöver ju inte forma mig. Jag har all möjlighet att förhindra att det någonsin sker igen, sakta men säkert. Steg för steg. Och jag vill tro att jag blivit bättre, och på ett plan har jag nog det. Men den analyserande sidan i mig har börjat se lite varningstecken på att det kanske inte alls är så att jag blivit bättre inom det område jag tror att jag blivit bättre på. Att det snarare, omedvetet fram tills nu, varit ett försvarstal... Eller så kanske jag tänker fel och det kanske är min alldeles för självkritiska sida som fått övertaget igen, men jag tänker att det kan vara viktigt att lägga fokus på det, att vara lite mer medveten. Hur beter jag mig egentligen? HAR jag blivit bättre? Och fortsätta arbetet utefter det, utan att bli modfälld. Det är ju svårt att forma om ett gammalt inpräntat beteende, speciellt när det det flesta gånger handlar om hormoner i kroppen.
 
Jag har tänkt, som vanligt haha ;) och lagt upp lite punkter som jag ska följa för att hjälpa mig själv på vägen. För mitt i allt det jobbiga så ser jag faktiskt slutet på tunneln. Jag gör det. Och DET är ett bevis på att jag kommit en liten bit på vägen, men kanske inte så långt som jag förut velat tro. Det finns fortarande en liten ångestklump i magen över hur jag betett mig, och beter mig, men den äter inte upp mig längre. Den sprider sig inte in i lungorna eller lamslår mig. Den finns där, gör sig påmind, men jag har kontrollen. Det hade jag inte för några månader sedan. Jag blir inte handlingsförlamad utan reser mig upp och fortsätter med rutinerna jag skapat. Och det är ett jävla stort steg på vägen och det kan bara bli bättre nu. 
 
Men för att hjälpa mig själv lite så ska jag börja med att:
 
Dricka mer vatten. Gud vad man underskattar vatten. Det är ju en mirakelkur egentligen, eller så är det bara psykosomatiskt, att man känner sig friskare och bättre genom att dricka vatten i stället för mjölk eller annat (jag dricker ju inte läsk längre). I vilket fall som helst, känslan av att ta hand om mig själv och min kropp boostar mig som inget annat
Dricka/äta mindre mjölkprodukter. Det här är mest pga magen. Att ha ont en längre tid försvagar min "kamp" och gör att jag tappar kontrollen lite. Jag kommer ju behöva lära mig att hantera det, för det onda kommer alltid vara kvar, men att ta bort det som jag vet ibland triggar ett skov kan ju förhindra det. 
Äta mindre socker. Mycket pga endon men också för att ta hand om min kropp. Den behöver verkligen inte onödigt socker haha (alltså, den behöver ju socker såklart. Men godis och sådant är ju onödigt).
Ta upp andligheten igen. Jag älskade att lulla runt och njuta av naturen och varenda liten del av den här världen, det kanske inte är SANNING men positiviteten är så viktig och givande. 
Meditera igen. För att hitta tillbaks till lugnet, att kunna landa i stressen igen. Kunna forma om tankesätten lite. 
Yoga. När jag var liten och gick på gymnastik var jag så, så vig och välmående i kroppen. Musklerna minns, och jag vill hitta tillbaks till det.
Läsa mer. 
Röra på mig mer. Jag mår bra när min kropp mår bra, det har jag verkligen märkt. Och just nu har jag inte tagit hand om min kropp, den förtjänar så mycket mer än all skit jag utsätter den för med stillasittande och dålig mat
Bygga muskler. Av samma anlending som ovanför, och för att känna att jag har lite mer kontroll. Kan ju förfan inte ens öppna ett lock på en burk haha.
Gå ut i skogen mer. För där mår jag som bäst
Skriva mer. Jag hade en period då jag skrev hela tiden, men sen dess har kreativiteten minskat lite och det skrämmer mig. Jag vill hitta tillbaks till där jag var förut.
Fota mer. För att det är det bästa som finns.
 
I stort sett mest fokusera på saker som jag mår bra av. Bygga upp rutiner som blir bergsfasta, tvinga in hjärnan på positiva banor. Jag kanske börjar med några få saker i början, för att inte ta i för hårt, men jag vill skapa livet jag drömmer om och det är ju bara jag som har den makten. Och jag tror verkligen, verkligen, verkligen att det går.
 
Jag är inget hopplöst fall.
Allmänt | |
Upp