Ibland överraskar kameran

 
Jag köpte ju min älskade Canon eos 7D mk II förrförra sommaren och är helt förälskad i den. Problemet är bara att jag fortfarande har kvar mitt gamla skruttiga teleobjektiv/macro-objektiv som köptes begagnad och alltså varit igång väldigt, väldigt länge och nu börjar sjunga på sin sista vers. Ibland är det som om den inte riktigt kan hitta fokus, som om den försöker och försöker och sen ba "nope" och så blir allt lite, lite oskarpt eller "utsmetat" och det är så fruktansvärt frustrerande... det spelar ingen roll hur hög slutartid, eller liten bländare, jag har. Den kan helt enkelt inte hitta skärpan. Det är så jobbigt att ha en kamera som jag SER kan prestera så galet bra, och som passar mig som handen i handsken eftersom jag är mer åt "vildlivs"-hållet när jag fotar, men samtidigt har objektiv som jag vuxit ur. Och inte ha råd att köpa bättre just nu, haha :(

Men i söndags följe jag med Elina ut till Bella och fotade dem när de tränade, och solen låg helt perfekt och verkligen öste på med ljus och det verkar som om det är det mitt objektiv kräver just nu. Som den här bilden, jag kan verkligen se hur kamerans potential trycker sig förbi objektivets begränsningar och hur fantastiska bilderna skulle bli ifall jag köpte ett bättre objektiv. Här ser man ju lite, lite oskärpa (men det är typ sånhär skärpa jag kan få haha), men krispigheten känns ju som om det är kamerans förtjänst. Och ifall de kan prestera så här ett tag till så kanske jag inte får totalt frispel haha. Den här bilden är alltså helt oredigerad, men jag älskar det varma ljuset och kvalitén, har inte sett den här typen av kvalité på eeeevigheter.
 
Nu ska jag ta disken jag samlat på mig under flera dagar (hehe), sen ta och redigera bilderna från i söndags. Idag har jag en lugn dag hemma, så skönt. 
Allmänt | | Kommentera |

-

 
Ibland behöver jag påminna mig själv om att saker faktiskt har förändrats. Det började för ungefär ett år sedan och sedan dess har det hållit i sig. Den här viljan att göra saker, att inte stänga mig inne. Jag får inte panik av tanken på en fullspäckad vecka, utan känner inspiration och glädje. Visst kan jag vara trött efteråt, men inte utmattad. Jag säger ja till saker oftare (vilket var ett av nyårsmålen), jag har simning inbokad en gång i veckan, jag umgås med folk, jag kommer iväg. Det finns så mycket som jag fortfarande behöver jobba på och det kanske kommer vara ett enda långt livsprojekt, att bli fri från ens hjärnspöken och katastroftankar. Men jag börjar i allafall leva lite nu. Sakta men säkert. Jag vågar ta för mig, ta kontakt, visa upp mig. Skratta när jag skämmer ut mig och även om jag har dagar då jag helst vill gömma mig under ett täcke så är de inte lika starka och tunga längre. 
 
Igår vad jag på arbetsintervju inne i stan, och kom vidare till nästa steg som är på torsdag. Sen åkte jag hem och tog jag en fika på Espresso house och gav mig själv en "jag"-dag. Det är så kul att jag faktiskt verkligen gillar det, att sitta själv och ta en fika, eller gå och titta på kläder, eller ta en promenad. Att jag inte är obekväm i mitt eget sällskap. Det är väl ändå ett enormt steg på vägen. 
 
Nu ska jag snart iväg på ett möte med min läkare och sen ska jag hem, göra mig i ordning och åka och simma. På torsdag är det gruppintervjun för jobbet, på fredag åker mamma och jag iväg på en minisemester och är där fram till söndag. Och på måndag vet jag inte vad som händer, men jag vet att jag inte längre kommer stänga mig själv inne. Fyfan vad det känns braaaaaaa.
 
Allmänt | | Kommentera |

När våren är här

Åh jag blir så levnadsglad när våren äntligen anländer. Jag får verkligen inte alls någon vår-deppighet, snarare tvärtom. Vinterns mörker och kyla försvinner och ersätts av ljumma vårbrisar, fågelsång och blommor i varenda backkrön och gräsplätt. Allt inom mig väcks till liv. Luften blir lättare att andas. Jag ser solens ljus dansa mot väggar och små knoppar på träden som lovar att grönskan snart är här och jag vill bara ut. Ut med kameran, ut med blocket för att skriva, ut ut ut och bara insupa allt liv. Jag vill ligga i buskarna som jag gjorde när jag tog den här bilden för två år sen, spendera timmar åt att försöka få den där bilden jag målat upp att jag skulle få. Höra humlorna surra och andas in gräs och blom-dofterna. I morgon ska jag rensa datorn på bilder så att jag kan föra över de jag har på kameran och börja ta mig ut på morgonpromenader, börja dagen med skog och frisk luft. Låtsas att jag inte är i en stadsmiljö utan ute på landet, i tystnad, med bara naturen. Och jag ska använda den här energin till att fortsätta skapa fasta rutiner och ta hand om mig själv och samla så mycket lugn och styrka att jag, när allt dalar (vilket det ju kommer göra då och då) bättre kan hantera det. Älskade älskade natur, vad vore jag utan diiiig ♥
 
Allmänt | | Kommentera |
Upp