Jessica

-
Du är ändå min största förebild, lillJessica innan allt det mörka kom ♥
 
Jag börjar det nya året med att bli sjuk. Det har hänt två gånger tidigare, det är som att kroppen ser till att skapa en fysisk rensning också, haha. Jag har haft den konstigaste förkylningen på länge, allt har gått bakvägen känns det som. Har haft torrhosta och slemhosta på en och samma gång, ögoninflammation, rinnsnuva men samtidigt täppt under nätterna, halsont, ont i öronen osv osv, men det började med halsont, feber och att jag tappade rösten men absolut ingenting annat. Efter det kom hostandet. Och slemmet. Och rethostan. Och sen ögoninflammationen. Och nu rinnsnuvan och ja, det är som att när ett symtom försvinner kommer något annat. Men nu känner jag mig bättre i allafall, kommer kunna jobba i helgen.
 
Planen att starta det nya året med att dra igång och skärpa till mig direkt har alltså inte gått som jag hade tänkt... men jag har en liten annan inställning det här året, att jag kommer ge mig själv utrymme att misslyckas. Det kommer vara helt okej ifall jag går några steg bakåt, eller inte följer allt till punkt och pricka, just för att det jag har nu inte är löften utan mål och mål kan man ju ha ett bra tag. Klarar jag det inte fullt ut det här året fortsätter jag under 2019 osv. Jag tror det tar bort lite av tyngden jag ofta skapar till mig själv. Att det är okej att inte alltid vara så viljestark. Att det är en kamp att bryta gamla mönster och vanor. Att det krävs små, små steg och framgångar, OCH bakgångar, för att komma framåt över huvudtaget. 
 
Jag vill börja skriva lite mer om mina dagar, om mina tankar och känslor, också. Kanske inte riktigt här på bloggen, är fortfarande inte 100 procent bekväm, men just nu har jag ingen bra bok att börja skriva i så jag tänker att jag börjar här, och sen skriver av allt i boken, för att sedan fortsätta där. Jag vill verkligen, verkligen skapa en mer positiv och stark livsstil. Bli mer levande. Och då behöver jag öppna alla kanaler till kreativitet. Och till att kunna ha något att se tillbaks på sen. Jag tror det är så viktigt.
 
Jag ska verkligen börja leva nu, ta tag i den här bortglömda kroppen. Börja ge mig själv det jag verkligen förtjänar och behöver, det jag är värd. Bli min bästa vän, på riktigt. 
 
Nu ska jag i allafall gå och bortsta tänderna och sova. Ladda inför fyra timmars arbete i morgon och i övermorgon. Inne i stan. Åtta timmar sammanlagt med resvägen typ. Jaja, lite OB blir det ju i allafall, plus att jag kommer ut och får aktivera hjärnan lite. Det är så viktigt nu. Nu är endon i schack (någorlunda, har mina sämre dagar men det är inte lika konstant längre i allafall) och då måste jag ta vara på det, det psykiska får jag jobba med under tiden. Men att släppa allt är livsfarligt för mig. Det finns bara inte. Jag måste iväg och jobba eller göra annat för att kunna omvandla hjärnan.
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress