Jessica

Hästisar
 
Jag följde med Elina ut till hennes nya medryttarhäst i veckan och OJ vad det väckte igång en massa känslor. Jag saknar verkligen hästarna på en sådan nivå att det gör ont i hjärtat. Ridningen däremot saknar jag inte på samma sätt, utan mer pysslandet, att stå i timmar med en häst som älskar att bli ompysslad, att bygga upp förtroende, att sakta möta varandra halvvägs och då, kanske, börja testa att rida osv. Men jag har så svårt för den här självklarheten att vi "ska" vara på deras ryggar. Att vi tar det förgivet. Jag vill snarare komma till den nivån att hästen bjuder upp och tydligt visar att det är okej. Jag är så himla nördig när det kommer till sånt nu för tiden, men vi människor har så lätt för att bara utnyttja för vår egen vinning, utan att egentligen göra det av ondska eller för att vara elak. Men att ett djur ska tvingas presteras, att den inte får ha en egen vilja, tycker jag är fel. Det måste verkligen vara ett samarbete och det är DET jag saknar, och det jag vill ha i mitt liv igen. Det är en sådan terapi. Min medryttarhäst som jag hade förrförra sommaren red jag två gånger under de månader jag var hans medryttare. Resten av gångerna tog jag mest in honom och pysslade och myste, tog promenader och liknande, och då var planen att sedan, succesivt i hans takt, öka det mer och mer. Det var så mysigt och givande. Jag är så sugen på att kolla efter någon som vill hitta någon som kan pyssla om deras häst lite, men vet att tiden egentligen inte finns, framförallt inte när jag inte har körkort. Det är ett måste, speciellt när jag inte vet hur magen kommer vara från dag till dag.
 
Men mitt hjärta skriiiiiiker efter hästar. Skriiiiker.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress