-

 
För några dagar sedan fyllde jag 21 år. Det är en sån himla konstig känsla, och jag vet att alla äldre personer skrattar åt vetskapen om att jag, typ, har åldersnojja. Men jag känner mig inte som 21 år. Jag har inte livserfarenheten som en 21-åring. Om fyra år hade liksom lill-jessica planerat att jag skulle ha barn??? och man??? och typ hus??? Herregud liksom. Och jag vet att några av de största felen jag gör är att måla upp en framtid, att jag vid en viss ålder eller vid en viss tidpunkt ska ha uppnått vissa saker. Som med studenten, till exempel. Jag vill ju ha drömmar och mål men jag vill inte leva i framtiden, jag vill ju leva här och nu. Och hur är mitt liv här och nu? Just nu är jag 21 år. Utan någon jag är kär i. Utan egen lägenhet. Jag har ett jobb jag inte går runt på, ett jobb inne i stan som jag med min sjukdom egentligen inte kan hantera, jag har pengabrist, jag försöker ta mig ut i världen mer men jag är fortfarande alldeles för lat och hemmabunden. Jag har två riktigt nära vänner, inga fler, och trots att så många räcker ut handen och tydligt visar att de gillar mig och vill lära känna mig mer, så är det jag som drar mig undan och håller allt på en "bekantskaps"-nivå. Jag är fortfarande otrygg i mig själv, slappnar inte av till 100 procent och är inte heller mig själv till 100 procent. Jag har fortfarande inte skapat trygga, fasta rutiner i mitt liv, ag har fortfarande inte pluggat ikapp de ämnen jag missade pga endon, och står verkligen, boktavligt talat, och trampar på ett och samma ställe. Det är så oerhört frustrerande. 
 
Men!! Jag märker också nu när jag skriver det här att jag samtidigt kommit väldigt långt, på så många plan. Jag är mer medveten om alla känslor som trängs i kroppen, vad som är hormonellt och som jag vet kommer blåsa bort med tiden, och vad som är äkta och behöver bearbetas. Jag tänker inte lika negativt längre, i varje negativ tanke finns alltid en positiv, som sporrar mig i stället. Jag har tagit hand om en människa som lagt ner hela sitt liv och sin tillit i mina händer, jag har räddat liv, jag har en fantastisk hjärna som är proppfylld med fantasi och magiska världar och förmågan att faktiskt kunna få fram de här världarna både i textform och i bildform. Det är så svårt att skriva såhär positivt om mig själv men det är så bullshit att man inte ska få kunna berömma sig själv i rädsla för att andra ska se en som självgod. Varför är det fel att vara självgod? Man ska väl vara sin bästa vän, eller? Jag är så glad och tacksam över att jag faktiskt kan fota, över att jag kan redigera, över att jag kan skriva och att det inte är på en medelmåttig nivå utan att jag faktiskt HAR en framtid i det ifall jag skulle ge mig fan på att satsa på det. Oslipad och med massa saker som behöver förbättras såklart, men kunskapen finns där. Jag är så snabb med att se ner på mig själv men det finns ju faktiskt ämnen där jag är riktigt, riktigt bra. 
 
Jag älskar att jag kan lyssna på folk, vem det än är, och verkligen genuint intressera mig för deras tankar och åsikter. Jag hatar att jag har en tendens att nu för tiden, i diskussioner, avbryta personen som pratar men jag älskar att jag faktiskt är medveten om det och aktivt försöker jobba bort det. Jag älskar att jag kan bli tre år när det behövs. Jag hatar att jag fortfarande inte har självförtroendet och självkänslan att vara mig själv till 100 procent men jag älskar att jag är påväg dit. Jag älskar att jag kan erkänna mina fel och misstag, men jag hatar att jag kanske är lite för hård mot mig själv när jag väl har gjort fel. Jag älskar att folk kan nå mig och trycka upp mig mot hörn med tuffa åsikter som slår som knytnävsslag i ansiktet men som är sanning och SÅ viktiga att höra, och att jag ändå stannar kvar och lyssnar, trots lite motstånd. Att jag faktiskt inte flyr när det blir jobbigt. Jag älskar att jag nu för tiden börjat se på livet lite mer positivit. Att jag aktivt vill bli bättre.
 
Det finns verkligen ingen mening att sitta och tycka synd om mig själv för att livet inte är som jag hade tänkt det. Mina problem är så lätta att lösa, det är bara en fas i livet, man vacklar alltid lite när jag precis blivit vuxen. Men jag vet att jag kan ta ansvar, skulle allting lösa sig och en lägenhet dyka upp och yadayada så är jag inte omogen för det. Men just nu är situationen annorlunda. Och det kommer att lösa sig. Jag får söka nytt jobb, jag får ta mig igenom bekvämlighetsbeteenden när det kommer till att träffa nytt folk, våga hoppa ut i det okända lite. Jag kan börja plugga. Och så fort det är färdigt så kommer ett nytt kapitel att öppna sig, och hur den ser ut vill jag inte ens måla upp. Jag har mina drömmar men det är inte 100 procent säkert att de sker inom de närmsta åren. Herregud jag är TJUGOETT år, jag hinner leva. 
 
Nu ska jag upp och dammsuga och göra något av livet!!
Allmänt | | Kommentera |
Upp