Jessica

Stolt
Jag är så jävla stolt över mig själv. För första gången på flera år menar jag det, genuint, och det värmer i hela hjärtat. Jag blir tårögd. Jag har varit så svältfödd på den här kärleken och stoltheten gentemot mig själv under flera, flera år. Jag minns tillbaks på mig själv som sex år, så fri och lycklig men så bunden av rädsla och oro för livet. Redan då. Som sexåring, och utan att mina föräldrar gjorde något fel. Katastroftankarna var bara där. Som om de varit programmerade, och en del av mig, enda sedan jag blev till. Jag spolar fram till Jessica 10 år, som fått min första mens och snubblade in i puberteten innan kroppen riktigt hann med. När jag tittar tillbaks på gamla bilder och ser de där unibrowsen, den finniga hyn och mulliga kroppen, min ihopsjunkna hållning och "förlåt för att jag finns"-blick brister det i hjärtat och jag vill bara hoppa in i bilden, ta mig i min famn och viska att jag är fin som jag är. Jag skulle hålla upp min haka och ge mig den där klappen på baken jag faktiskt behövde. Saker och ting är så stora under den där tiden, och hormoner man aldrig känt innan flödar i ens kropp. Man vet varken ut eller in, det är okej att vara vilse, jag önskar bara att jag inte hade tappat bort mig helt. Nu är jag 21 år och jag har börjat hitta hem igen. Till mig. Murar har brutits ner, jag har blivit utmanad och puschad och nu är jag äntligen där. Jag är inget offer längre. Jag är inte rädd, eller hatisk. Jag älskar min kropp och dess målmedvetenhet att hålla mig vid liv. Jag älskar min styrka och jag känner mig för första gången mogen, och framförallt modig. Utan att lägga någon värdering i det.
 
Här sitter jag, och har i 3 månader inte haft någon som helst aning om vad som försigår i min kropp. Jag är sjuk. Jag har inflammationer i min hjärna och de vet inte varför ännu. Jag har behandlats med en intensivkur med kortison två gånger inom de här månaderna. Jag har sett försämringar men också förbättringar i min kropp och vad jag kan eller inte kan göra. Min mamma hade en hjärtattack, som nu visade sig vara en takosubo-attack och jag har haft alla anledningar till att falla ihop. 
 
Men det har jag inte gjort. I stället har jag börjat skapa rutiner. Jag har börjat plugga och dagarna går utan att jag ens reagerat på att det snart gått en månad. Allt har bara flytit på. Jag blir ledsen och orolig ibland. Ibland blir jag arg. Ibland frustrerad. Men jag faller aldrig. Jag kan erkänna mina fel och brister utan att hamna i försvarspositioner och jag växer som person, varje dag. Jag är 21 år och jag har fått verktyg och möjligheter till att mogna och finna svar på ett sätt jag vet att många behöver kämpa hela livet för att få. Och jag är så oändligt tacksam för det. För att jag börjar hitta hem nu. Såhär tidigt. Det finns så mycket kvar att jobba på och man blir kanske aldrig fullärd, men hela min värld rasade samman förra året och jag föll aldrig tillsammans med den. Jag stod kvar. Det är så jävla befriande och jag är så jävla stolt över att jag inte längre gör mig själv till ett offer. Jag är så jävla stolt över att jag lyssnat och varit mottaglig, även ifall det tog flera år innan det verkligen nådde fram. Jag är så tacksam över att jag är så pass trygg i mig själv nu att saker inte gör lika ont längre. Att jag söker efter möjligheter att växa. Att jag uppskattar obekvämligheter och brutal ärlighet. Att jag analyserar och tänker. Att jag aldrig sluter mig längre. Att jag har kontroll över mitt inre och mitt mörker. 
 
Vad det nu än är som bråkar inuti mitt centrala nervsystem så är jag så oerhört glad att jag fick det uppvaknande mitt insjuknande gav mig. Det var den sista pusselbiten. Och det är läskigt att inte veta exakt vad som är fel, att tiden går utan någon behandling, men ingenting har fått mig att leva lika inlevelsefullt och äkta som upptäckten av den här sjukdomen. Jag visste inte att jag var såhär stark, och vetskapen om att jag är så stark är en av mina absolut vackraste upplevelser. Jag klarar så mycket mer än vad jag tror. Jag börjar bli en person jag är stolt över och kan älska, helhjärtat. Mörkret börjar skingras. 
 
Och jag är så jävla stolt över mig själv.