Jessica

Ett brev till mig. Från... mig.
 Du blir så lätt vilseledd. I din strävan att uppfylla varenda människas krav på dig, varenda människas tankar och åsikter, hamnar du längre och längre ifrån dig själv. Du målar in dig i hörn. Tänker en tanke, för att sedan genast börja oroa dig över vad folk kommer tycka eller tänka då, ifall du genomförde den. Och så kommer nästa, motsatta tanke, med precis samma resultat. Och du velar och byter tyngd från höger eller vänster fot och ångesten vibrerar i din kropp, för du inser att vad du än gör och hur du än bestämmer dig så finns det alltid några som kommer att vara missnöjda.
 
Du bygger upp ett liv där andras viljor uppfylls. De behöver inte ens ha nämnt det till dig, du bara bestämmer dig för att de tycker eller känner så ändå. Och i varenda beslut känner du dig vilsen, för det är aldrig riktigt rätt.
Du skulle ju vilja släppa rädslan och oron och kliva ut tryggheten helt, skita i varenda norm och regel och testa något nytt. Men andra har skrämt upp dig. Du är rädd. Rädd för det okända och rädd för att bli dumförklarad, som om andras tankar är det som definierar dig. 
Samtidigt vet du att du har en tendens att fly från saker som är jobbiga, som kräver tid och energi av dig som du inte har, eller åtminstone inte vet hur du ska uppbringa. Och du vet att i den här världen måste du finna dig i. Du vet att du är lat och gärna flyr undan ansvar. Att ansvar skrämmer dig, inte för att du inte vill ha ansvar, utan för att du är rädd att misslyckas. Och, återigen, göra andra besvikna. 
 
Du vilseleder dig själv. Varenda gång du hindrar dig från att säga vad du egentligen tycker och tänker, så vilseleder du dig själv. Varenda gång du ler och sträcker på ryggen när du egentligen vill krypa ihop till en boll på golvet av magont, så vilseleder du dig själv. Varje gång du inte säger "Hej" tillräckligt trevligt, eller inte orkar småprata på samma sätt alla dagar, men ändå tvingar dig till det, så vilseleder du dig själv.
 
Du vilseleder dig själv till en sådan nivå att de rutiner och strukturer du skapat i ditt eget liv, innanför husets vägger och i din trygghet, fallerar. Du tappar bort dig själv. Gång på gång på gång. Du vet aldrig vilken fot du ska stå på. Vilken åsikt du ska ha. Vad du ska tänka eller känna och du är inte dig själv. Aldrig fullt ut. Och du kommer aldrig blomma ut ifall du inte tillåter dig att våga säga nej, våga säga hej lite dystrare, bara svara när det verkligen behövs i ett samtal, eller visa att du inte mår bra. Du kommer aldrig att blomma ifall du fortsätter att tysta ner den du är. För det är okej att göra fel. Du får ta fel steg, du får säga fel saker, du får trampa snett. Du får vara dum i huvudet ibland. Bara du aldrig ursäktar ett dåligt beteende. Men du får vara mänsklig. Du får visa när du är arg, eller besviken, eller ledsen. Du får berätta när du har ont. Du får gå hem från jobb när du mår dåligt, du får säga upp dig ifall du inte trivs, du får kräva ledighet pga sjuka släktingar, du får ställa frågor, du får ifrågasätta, du får vara i vägen, du får vara överdrivet noggrann, du får vara halvdan på saker du håller på att lära dig. Du får åka in akut ifall du upplever en smärta du inte känner igen och som oroar dig. Du får våga ta risker. Du får göra fel.
 
"Men..." vet jag att du tänker nu. Och ja, det finns men. Det finns gråzoner. Det kommer komma situationer när du måste utmana dig själv. Där du måste ifrågasätta ifall det är ett flyktbeteende, eller en riktig känsla med tyngd i. Ibland måste saker få vara jobbigt. Men för att komma dit så måste du börja lyssna, och stödja dig själv, i andra områden. Säg nej ifall du inte orkar ses, och säg varför. Ljug inte. Säg ifrån om du tycker du blir behandlat på ett oacceptabelt sätt. Sluta sträva efter perfektion, sluta jaga dig själv till fördärv. Sluta ställa för höga krav. Tillåt dig att falla ibland, du är ung och oerfaren och det är en del av livet. Våga ta emot kritik och skäll från andra utan att bli förstörd av det. En arg människa behöver inte automatiskt hata dig, och om det så skulle vara så så spelar det ju ingen roll. Alla älskar inte alla. Du älskar inte alla. 
 
Beröm dig själv för det du gör bra. Ge dig själv den klapp på axeln du strävar efter hos andra. Skit i ifall du inte får bekräftelse, bekräfta dig själv. Gör dig själv stolt, uppmärksamma alla bra saker du gör, på minimumnivå. Som att gå upp ur sängen, bädda sängen, äta frukost, bortsta tänderna, duscha, tvätta ansiktet, åka iväg och jobba, städa, laga mat, plugga, träna - allt. Allt är framgång. Allt ska belönas. Låt det vinna över alla demoner och hjärnspöken du har, överös dig själv med positivitet på en sådan nivå att det nästan blir löjligt. Bli din bästa vän.
 
Och försök. Försök tills du verkligen inte kan mer, ge inte upp för tidigt. Kolla ifall du kan vända situationen. Väg för och nackdelar, ta ett beslut, och sluta känn efter för mycket. Och när du gjort allt det och fortfarande känner samma sak - ge dig rätten att avsluta det. Det är okej, oavsett vad alla andra runt omkring dig känner. Du lever ditt liv.
 
Tvinga dig själv att vända det negativa, låt den där hårda och bestämda sidan få komma fram ibland, ta tag i saker. Skapa rutiner. Ta hand om dig själv. Bygg upp en stabil och trygg grund.
 
Och sluta ursäkta dig själv.
 
Natt-tankar
"Du börjar bli vuxen" säger han. En peppande knytnäve slår skämtsamt mot mitt lår, där jag sitter bredvid honom i bilen, och hans ögon är varma. Det har varit en fantastisk sommardag, trots att det bara ska vara vår just nu, och jag ler. Ber honom förklara, för jag vill förstå.
 
Men jag tror att han har rätt. Jag börjar faktiskt bli vuxen. Det är så många saker jag fortfarande behöver jobba med, och säkert kommer behöva jobba med i resten av mitt liv. Men något tryggt och klokt har börjat formas, naiviteten försvinna, liksom det här osäkra svansandet runt människor i sökande efter bekräftelse. Små, små tendenser av att sluta ursäkta mig om allt jag gör, tänker eller är. Och det gör mig glad, att jag är på rätt väg i min mognad. Att jag håller på att läka. Jag upprepar det så många gånger här och det är för att jag helt enkelt måste göra det. Upprepa det, alltså. Jag gör det för min skull. Det behöver präntas in i mig och mina tankar, att min läkning är igång.
 
Men något jag verkligen behöver jobba på är att sluta jämföra mig med alla, och framförallt att sluta sikta på att vara bäst. Jag vill ju självklart göra mitt absolut bästa i allt jag tar för mig, men att måla upp någon barnliknande dröm om att vara den som utmärker sig, som bombaderas med lovord, som helt enkelt är helt fantastisk och verkar kunna allt som om det är det mest självklara i världen... det är bara destruktivt. Och lite narcisisstiskt, haha. Jag ska kunna acceptera att jag bara kan göra så gott jag kan, och att det räcker. Och att jag inte är mer eller mindre värd ifall andra skulle vara bättre eller sämre. Jag behöver inte vara bäst för att duga. Just nu känner jag lite så med övningskörningen... jag har en liten nedåt-period och verkar ha backat flera steg känns det som, och jag stör mig så fruktasvärt på det. Jag vill att det ska ta tid och att allt ska läras in grundligt, men samtidigt verkar jag hoppas på att jag bara ska kunna allt och utmärka mig i varenda sak. I stället för att bara ha kul och acceptera att jag är en nybörjare som testar, som gör fel, som lyckas och växer osv osv. Jag vill bli lugn och trygg. Det finns små skymtar av det i mig, men jag vill att det ska bli starkare. Ta över mer, bli mer jag
 
Men att vara medveten om det är ju ett bra steg på vägen. Jag behöver inte vara bäst. Mitt värde ligger inte i hur självklart jag presterar eller lär mig. Allt får ta den tid det tar.
Ibland överraskar kameran
 
Jag köpte ju min älskade Canon eos 7D mk II förrförra sommaren och är helt förälskad i den. Problemet är bara att jag fortfarande har kvar mitt gamla skruttiga teleobjektiv/macro-objektiv som köptes begagnad och alltså varit igång väldigt, väldigt länge och nu börjar sjunga på sin sista vers. Ibland är det som om den inte riktigt kan hitta fokus, som om den försöker och försöker och sen ba "nope" och så blir allt lite, lite oskarpt eller "utsmetat" och det är så fruktansvärt frustrerande... det spelar ingen roll hur hög slutartid, eller liten bländare, jag har. Den kan helt enkelt inte hitta skärpan. Det är så jobbigt att ha en kamera som jag SER kan prestera så galet bra, och som passar mig som handen i handsken eftersom jag är mer åt "vildlivs"-hållet när jag fotar, men samtidigt har objektiv som jag vuxit ur. Och inte ha råd att köpa bättre just nu, haha :(

Men i söndags följe jag med Elina ut till Bella och fotade dem när de tränade, och solen låg helt perfekt och verkligen öste på med ljus och det verkar som om det är det mitt objektiv kräver just nu. Som den här bilden, jag kan verkligen se hur kamerans potential trycker sig förbi objektivets begränsningar och hur fantastiska bilderna skulle bli ifall jag köpte ett bättre objektiv. Här ser man ju lite, lite oskärpa (men det är typ sånhär skärpa jag kan få haha), men krispigheten känns ju som om det är kamerans förtjänst. Och ifall de kan prestera så här ett tag till så kanske jag inte får totalt frispel haha. Den här bilden är alltså helt oredigerad, men jag älskar det varma ljuset och kvalitén, har inte sett den här typen av kvalité på eeeevigheter.
 
Nu ska jag ta disken jag samlat på mig under flera dagar (hehe), sen ta och redigera bilderna från i söndags. Idag har jag en lugn dag hemma, så skönt.