Jessica

-
 
 
Det har gått några månader och egentligen har inte så mycket skett när det kommer till utredningarna, mer än att lungorna så gott som är färdigutredda och allt ser bra ut, och att arbetsprovet är gjort och att jag väntar på en MR av hjärtat för att utesluta en shunt eller annat. Men magkänslan säger att allt är okej, att det enda som krånglar faktiskt är hjärnan. Och det är ju alldeles tillräckligt med krångel.
 
Hjärnan sköter sig i allafall, så vitt jag vet. Vänster sida är generellt lite svagare och blir lätt trött, just nu bråkar t.ex vänster arm. Men det är troligtvis gamla skador, inga nya. I det stora hela känns kroppen så gott som återställd ändå. Minnet känns mycket mycket bättre det med, och jag har tagit mig igenom fyra kurser med väldigt bra betyg. Är så himla nöjd och stolt över mig själv!!  Gav mig faktiskt ett kort sommarlov nu för att hämta andan innan jag ger mig på allt igen.
 
Och äntligen äntligen ÄNTLIGEN känner jag att jag börjat ta mig ur mörkret (säkert pga sommaren) och få tillbaks lite av det där lugnet, acceptansen och... friden... som precis vid insjunkandet. Som jag saknat det. Att liksom sluta vara arg och frustrerat över att saker tar tid/krånglar (tänka att det snart gått ett år sen jag blev sjuk... känns som det var igår). Att inse att ALLT ligger i hur jag själv väljer att bemöta det. Jag känner mig så lugn, trygg och samlad nu. Äter bättre, rör på mig varje dag, är på mig själv ständigt med att tänka rätt, och jag märker att det gör skillnad. Jag mår bättre. Det är lättare att andas (bokstavligt talat), och jag hoppas att jag just nu bygger en bra grund att falla tillbaks till den dagen det blir tuffare igen. För det kommer det såklart bli, livet är ju så. Upp och ner. Ner och upp. Det är ju lite charmen :) 
 
Men min medicin och bot på SÅ mycket ånget och oro är definitivt rutiner, rutiner, rutiner vilket jag faktiskt börjat skaffa på riktigt nu. Jag vågar nästan säga att det sitter ordentligt... och det GER energi.