Jessica

-
 
Livet har fortfarande inte startat än. Och jag är färdig med att vara less på det tar tid. Är det något jag lärt mig så är det att det alltid tar tid med mig, och att ju mer jag stressar över det desto längre bort hamnar jag. Det får ta den tid det tar, men jag måste börja samla ihop mig lite mer nu.

Veckor har gått sedan senaste inflammationen och jag mår fortfarande bra. Jag är inte panikslagen, eller rädd. Det jobbiga nu är att inte veta säkert vad det är. Att jag inte kan medicineras än. Hur hårt ska jag pusha mig? När gör jag illa mig? Vad är det exakt som är fel? Det tar på energin mer än jag nog är medveten om, men jag är inte hysterisk. Jag känner bara att jag inte vågar ge allt jag har, att jag smyger. Trevar mig fram. 

Men, små steg har faktiskt tagits. Förra veckan tog jag mig ut och fotograferade med kameran för första gången på månader (!!! Så mysigt) och tog mig ut på en kort promenad till affären med mamma någon dag senare. Som sagt, ett steg i taget.

I tisdags var det dags för en ny lumbalpunktion och det visar fortfarande att jag har antikroppar i ryggmärgsvätskan. Det är inte oroväckande över referensvärdet men det tyder ju på att något är fel. Troligtvis MS men de är fortfarande inte säkra. Fick sjukt ont i nerven efteråt och kunde knappt röra lilltån under kvällen, låg och tittade på grey’s och försökte fokusera på annat… men på morgonen släppte det, och jag slapp huvudvärken helt tack och lov. Men sen dess har jag inte gjort så mycket mer än att ta det lugnt. På måndag blir det nya tag. Det måste bli så, det håller inte längre. Jag mår inte bra av att inte göra något. Jag kommer inte stressa fram det, men NÅGOT måste ske.