Jessica

-
Jag har inte vant mig vid att psyket och det fysiska samspelar med varandra på det här sättet. Jag är inne i en ordentlig dipp, förra helgen var en explosion av katastroftankar, intriger och diskussioner och jag föll hela vägen tillbaks till ruta 1 känns det som. Det är läskigt hur psyket funkar, hur jag kan ta att saker händer mig men drabbar det andra totalflippar jag. På en sån nivå att paniken ibland blir så stark att flyktkänslan tar över helt och små attacker av "nu orkar jag inte mer" letar sig in. Fast jag älskar livet. Det är skrämmande och jag är ändå tacksam för att det någonstans finns en gräns, en broms. Det är ju bara paniken som talar.
 
Kanske öppnade helgens attacker upp till någon som legat och gömts enda sen jag insjuknade... för jag tar mig inte riktigt upp. Jag försöker, men jag får inget fäste. Och i takt med det börjar kroppen flippa ur. Det pirrar och domnar och jag känner mig ständigt full. Illamående, ragglig. Hjärntröttheten börjar komma igen, jag kan inte riktigt agera i affärer på samma sätt. Glömmer spisplattor på, sover länge för att sen helt plötsligt inte kunna sova alls. Tappar balansen, tappar saker. Slår i saker. Jag tror inte att det är ett nytt skov för då ska domningarna hålla i sig konstant, nu kommer de som små attacker över kroppen (mest ansikte, armar och ben) för att sen släppa efter några minuter. Men yrseln är kvar. Just nu känns det som om jag tagit morfin, men det har jag ju inte. Jag har inte ork till något. Det är tungt bara att skriva det här, fingrarna känns som bly. Jag försöker att stressa ner och ge kroppen tid att andas men skoluppgifterna försvinner ju inte... igår var första gången jag inte lämnade in en uppgift i tid. Idag har jag jobbat på den men fått avbryta då och då och är fortfarande inte klar. Tänker bli det i morgon, men då har jag ju ett x-antal uppgifter att ta igen från de här dagarna då jag bara fokuserat på en uppgift....
 
Jag hatar att tappa greppet, att gå ner mig såhär. Och jag är ovan vid kroppen, hur den reagerar. Ibland blir jag till och med rädd, och det sker inte ofta. Jag vill inte söka i onödan, men tänk om det faktiskt är ett nytt skov? Vad kommer jag vakna upp till i morgon? Och samtidigt försöker jag fokusera på att det enda jag kan göra är att vara i nuet. Det kan jag kontrollera. 
 
Snart är de här kurserna färdiga och då ska jag tillåta mig lite vila innan jag ger mig på resten. Sakta men säkert, två är redan avklarade. Jag tar mig framåt. Det är okej att falla tillbaks lite ibland. Jag är ingen robot.