Jessica

Att vara trött
Jag och pappa pratade om en intressant grej igår. Jag har ju börjat ta upp träningen lite smått igen, och jag älskar det. Jag tror aldrig jag mått så bra efter träningspass innan, som jag gör nu. Eller jo, när jag var liten. Det är nog den känslan som min kropp och hjärna minns. Ni vet, när man hade spenderat kvällen i gymnastiksalen, eller ute i friidrottshallen, och verkligen gett allt. Kroppen är mör, man är trött, ens föräldrar hämtar en, man får lite frukt och vatten. Sen kommer man hem, duschar och blir sådär mjuk och allt doftar gott. Kanske äter man middag, eller så kryper upp i soffan under filt och tittar på något program, och man är helt tillfreds... för att sedan gå och lägga sig och tvärsomna. Jag tyckte i allafall det var något av det mysigaste som fanns. Att känna att man rört på kroppen, för att sen ge sig tid till återhämtning. Det var och ÄR en av de mysigaste känslorna jag vet. Det är som att kroppen verkligen mår BRA, som om den visar att "titta, det är ju såhär det ska vara".
 
Men de senaste.... fem åren (?) som jag har "tränat" eller powerwalkat så har jag inte riktigt uppnått den där myskänslan, eller eufori-känslan när endorfinerna väcks till liv. Det har mest varit ansträngande och obehagligt. Men nu? Jag längar verkligen till att träna. Jag mår så himla, himla bra efteråt (och under). Jag tror att det har att göra med att jag är så tacksam för att jag faktiskt kan träna. Jag har varit lite nojig över att kroppen ska protestera. Jag menar, jag kan knappt diska utan att vänsterarmen beter sig som om jag gjort 124 armhävningar. Men jogging/powerwalk 6 km under en timme verkar vara ett sätt som min kropp klarar av (och fler km ska det bli). Och det känns så himla bra. Så fritt, på något sätt. Så många tar förgivet att deras kroppar bara ska funka. Att de alltid kommer kunna ha styrka, eller känsel, eller koordination, men när man en dag helt plötsligt tappar känsel och balans, då blir det ett wake up-call. Bara den lilla saken, att tappa kontrollen över den lilla kroppsdelen. Plötsligt uppskattar man det där smärtsamma sockerdricks-pirret när man suttit på benet och det börjar vakna till liv igen, för det innebär ju att benet håller på att vakna till liv igen. Det kommer inte vara bortdomnat i flera dagar. Plötsligt uppskattar man att kunna använda benet utan att den kliver in i spasmer. Så små saker, men det räcker och har sån stor tyngd i det stora hela.
 
Så, jag har börjat träna. Och det har börjat utvecklas till ett beroende och jag mår så bra av det. Men det var inte det jag skulle prata om haha... det jag och pappa pratade om var den här tröttheten man får som kroniskt sjuk. Just det där faktumet att man aldrig vaknar utvilad. Jag minns inte senast jag vaknade på morgonen och kände mig pigg. Jag minns inte ens senast jag var pigg. På riktigt alltså. Eller jo, nu gör jag det haha... efter träningen känner jag mig pigg och jag njuter verkligen av den vågen av endorfiner. Jag tar mig an plugg och disk och alla vardagsmåsten tills endorfinerna börjat ebba ut och jag hamnar i samma trötthet igen. Men annars, utan träning, så minns jag inte. Det är en ständig trötthet, en ständig dimma. Men jag tror att jag börjat vänja mig med den nu, tröttheten. Den har blivit en sån stor del av mitt liv att den blivit min verklighet. En normal känsla. Den är knappt störande längre, för faktum är att jag snart tagit mig igenom två kurser och nu börjat träna, samt skapat bra rutiner, samtidigt som jag går igenom 3 olika utredningar. Det är så himla olikt mig egentligen, jag har alltid känt mig för trött för att kunna "fullfölja" saker. Tidigare hade den tröttheten slagit omkull mig helt. Men inte längre.
 
Och kanske var det just insjuknandet som gav mig den där sista pushen till att skärpa till mig. Jag har inte tid att känna efter längre, jag har inte råd med det. Varje dag min kropp fungerar är en bra dag, en dag att fira och ta vara på. Lite trötthet eller stress på det är liksom... ingenting i jämförelse. Jag är fortfarande apstressad över skolan, har två stora uppgifter kvar och sen är det hårdplugg inför stor-proven. Jag hoppas att jag klarar det. Men gör jag inte det så går det att lösa ändå. Livet är inte svartvitt och jag måste som sagt lära mig själv att det är okej att inte alltid vara perfekt eller bäst. 
 
Det här är så osammanhängande men jag tror att det jag vill komma fram till är insikten att jag förhoppningsvis börjat hitta sätt att leva med tröttheten utan att den begränsar mig. Och ge mig själv lite pepp och beröm (det är ju typ det hela bloggen är till för hahaha, jag är så kritisk mot mig själv i så mycket annat så att ha en plats där jag faktiskt tar fram det positiva är nog viktigt) över att jag fan har koll på läget, för en gångs skull. Att jag inte flytt. Eller hittat ursäkter. Det är fan enormt egentligen, med tanke på hur jag varit.
 
Nu ska jag sova. I morgon ska jag upp och träna tidigt så att jag kan ge mig på plugget med bra energi. Och jag längtar.