-

 
 
 Det här är min första kväll där jag inte somnar vid halv sju/åtta. Jag är trött och skulle jag blunda skulle jag somna på en sekund, om inte mindre. Men jag kan inte riktigt finna ro till att lägga ner datorn (jag vet, skulle ju minska på användandet... jag ska bli bättre). Det är så mycket tankar i huvudet. Så mycket underliggande stress som kommer fram mer och mer ju mer jag rannsakar mig själv. Jag är mer samlad och lugn än vad jag någonsin varit tidigare, jag är inte deprimerad, bara... matt. Kanske lite låg, men inte så som jag brukar vara. Det här är lugnt och varmt och ja, kanske läkande. Men ändå obehagligt. 
 
Jag måste verkligen börja ta tag i det här nu. Men i små steg, jag får inte kasta på mig för mycket. Men jag tror jag ser en lösning, det finns inte här och nu men lite längre fram. Jag måste ta mig igenom lite saker fört, främst fysiskt och psykiskt. Och det får ta den tid det tar, men det viktiga är att det startas nu. Jag har inte tid att vänta längre, jag har verkligen inte det. 
 
Nu ska jag sätta på en serie och somna till den. I morgon börjar en ny dag, men nya möjligheter. Så klyschigt men så viktigt, för det är ju så. 
 
 
 
 
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

-

 
Ibland känns det som att all karma man samlat ihop genom åren kastas emot en som en enda käftsmäll. Som om det legat och laddat ett tag. Det har varit så mycket som hänt nu på senaste tiden att jag känner mig helt matt. Jag försöker hålla skenet uppe, men energin är som borta. Det är den verkligen. Jag mår inte dåligt psykiskt, jag är faktiskt så stolt över hur bra jag faktiskt har mått psykiskt, och hur jag hanterat alla jobbiga gamla hjärnspöken. Bättre än jag någonsin gjort tidigare. Så, det är inte det. Men jag märker en förändring i kroppen, varningssignalerna har börjat blinka på ett sätt de aldrig gjort förut. Jag tappar ord, har svårt att formulera meningar, blir lättare irriterad och stressad, tappar tålamodet snabbare (och jag har ett enormt tålamod), ibland är det som att hjärnan misstolkar det jag ser och målar upp helt fel. En lampa kan bli en person, likaså en jacka eller ja, vad som helst. Jag behöver oftast titta på något flera gånger på raken innan den uppfattar det rätt. Det är som att den tagit till "genvägar" för att slippa tänka. Det är faktiskt väldigt obehagligt. Jag höll på att bränna upp köket för några dagar sedan. 
 
Jag har läst om så många varningstecken som folk viftat bort, för att sedan bli jättesjuka och verkligen krascha in i väggen. Och jag vill verkligen inte hamna där, jag håller ju precis på att vinna över andra hjärnspöken och komma upp på benen. Så jag måste verkligen börja lyssna på det här, innan det går för långt. Jag har lagt upp lite planer som kanske hjälper... det absolut viktigaste är att beta av alla måsten som ligger på hög och stressar. Sakta men säkert, inte påtvingat. Men sakta få bort den tyngden över axlarna. Sen tänker jag minska ner på dator och mobil-användandet. Få ner alla intryck lite och låta hjärnan vila. Kanske läsa böcker eller lyssna på ljudbok, måla, umgås med nära och kära men minska ner allt som är onödigt, som tar energi. Mindre tv-tittande också. Behöver jag vila så vilar jag, vilken tid på dygnet det än är. Men att jag ändå ger mig själv en liten uppgift varje dag/varannan dag så att jag inte fastnar i sängen eller soffan. Det kan vara disken, eller att dammsuga (om jag så bara orkar ett rum), men att göra något litet, för jag VET att det ger mig energi. Det finns inget som sänker mig så mycket som när jag inte gör något alls. 
 
Sen tänker jag att det nog är rätt viktigt att jag skriver just nu, när den känslan faller sig på. Det kanske väcker igång hjärnan också, att den får jobba lite. Men framförallt vill jag få ner det här i text, för att se hur allting löser sig. 
 
Jag tror jag kan ta mig ur det här och jag tror framförallt att det här är ett jätteviktigt uppvaknande för mig, att jag måste sluta med mina katastroftankar och ge kroppen tid att andas. Att jag måste hitta medel för att hantera all stress i och med min sjukdom och allt runtomkring det. Det här kanske är det jag behöver. 
 
Jag ska försöka ta mig ut och fota också, så att kroppen får lite luft och tid att andas och slappna av. Jag blir så glad av de här bilderna ovanför, för jag minns hur harmoniskt det var. Jag och mamma i höstsolen, mitt i Tyrestas skogar. Jag slungas även tillbaks till gamla Jessica, under tiden foto mest var kravlöst, när jag fotade utan att riktigt planera och tänka till, jag bara var. De här är precis sådana bilder. Oredigerade och kravlösa. Ett fint minne. Jag vill skapa fler sådana bilder.
Allmänt | | Kommentera |

Silvergruvan i Säter

 För några veckor sedan följde jag med mamma upp till hennes vän i Leksand. Kameran följde med och det kändes befriande att lämna Stockholm och ge mig upp till bergskullarna där dimman nästan alltid ligger tät såhär vid höstens kant. Min själ lockas långt, långt upp i Sverige, som om det är där jag hör hemma. Att titta ut och se bergen. Nu är det ju inte lika tydliga kullar i Dalarna som längre upp i landet, men det räckte för att väcka den där hemma-känslan i bröstkorgen.
 
Vi var bara där över helgen och många timmar spenderades i bilen, men en av platserna vi besökte var Silvergruvan i Säter, där vattnet är klart turkost. Här verkade jag hamna i någon konstnärlig "spärr" för jag kunde verkligen inte hitta bra kompositioner eller bra inställningar. Irriterationen och frustrationen bubblade under huden och jag stressades över det faktum att jag stod vid en sådan här vacker plats, utan att kunna fånga det ordentligt på bild. 
 
 Jag envisades länge med att sätta mig på huk, flytta på mig, backa, gå framåt men inser nu idag att jag ändå var rätt låst i hur jag rörde mig... i vilka vinklar jag valde. Frustrationen och irritationen tog över för mycket. Tillslut började jag lägga märke till reflektionerna av träden, och hur det droppade små vattendroppar som skapade stora ringar längs vattenytan, och tänkte att jag kunde försöka fokusera på dem. På de tre sista bilderna blev ljuset okej, färgen på vattnet fångades halvt och det kändes som att jag lyckdes spräcka spärren lite och jag fick nöja mig. Det kändes inte bra och den där eurofi-känslan kom aldrig, men jag kunde nöja mig i allafall. Först hade jag tänkt ta bort bilderna, men jag fundera på det ett tag och kände tillslut att det är viktigt att spara sådant här, för att kunna analysera dem och ha kvar när jag återvänder till gruvan och tar nya bilder, för att kunna jämföra. Man måste ju ta vara på både fram- och motgångarna, även om jag gärna fokuserar alldeles för negativt på när saker går dåligt. Det är ju en del av utvecklingen. Det är ju enda vägen till att bli riktigt duktig. Jag måste verkligen bli bättre på att uppskatta varenda stadie av att utvecklas.
 
Jag var ganska låst även när det kom till att redigera bilderna... jag är ju väldigt svag för att få till lite "magi" i bilderna, ge de en fantasy-känsla och har hittat ett redigeringssätt som jag känner mig helt okej med. Men det kändes ändå fel på något sätt, som om fokusen inte riktigt hamnade där jag ville ha den. Så, det har småvarierat lite i färger på själva vattnet osv... Nu känns det däremot som att den där magi/målnings-känslan funkar, förutom att det blir en liten "giftig" känsla i bilderna... att vattnet ser giftigt ut liksom. 
 
Perfektionisten i mig kan ändå nöja mig halvt med slutresultatet, men jag vet att jag kan så mycket bättre. Jag ser fram emot när jag kan åka dit igen, med lite finare väder och bättre ljus kanske... nu har jag tänkt igenom hur jag kunde ha löst det bättre och det hade ju varit bland annat varit att röra på mig mer... flyttat mig till andra sidan av vattnet osv. Men det tar jag igen nästa gång.
 
 
Upp