Hästisar

 
Jag följde med Elina ut till hennes nya medryttarhäst i veckan och OJ vad det väckte igång en massa känslor. Jag saknar verkligen hästarna på en sådan nivå att det gör ont i hjärtat. Ridningen däremot saknar jag inte på samma sätt, utan mer pysslandet, att stå i timmar med en häst som älskar att bli ompysslad, att bygga upp förtroende, att sakta möta varandra halvvägs och då, kanske, börja testa att rida osv. Men jag har så svårt för den här självklarheten att vi "ska" vara på deras ryggar. Att vi tar det förgivet. Jag vill snarare komma till den nivån att hästen bjuder upp och tydligt visar att det är okej. Jag är så himla nördig när det kommer till sånt nu för tiden, men vi människor har så lätt för att bara utnyttja för vår egen vinning, utan att egentligen göra det av ondska eller för att vara elak. Men att ett djur ska tvingas presteras, att den inte får ha en egen vilja, tycker jag är fel. Det måste verkligen vara ett samarbete och det är DET jag saknar, och det jag vill ha i mitt liv igen. Det är en sådan terapi. Min medryttarhäst som jag hade förrförra sommaren red jag två gånger under de månader jag var hans medryttare. Resten av gångerna tog jag mest in honom och pysslade och myste, tog promenader och liknande, och då var planen att sedan, succesivt i hans takt, öka det mer och mer. Det var så mysigt och givande. Jag är så sugen på att kolla efter någon som vill hitta någon som kan pyssla om deras häst lite, men vet att tiden egentligen inte finns, framförallt inte när jag inte har körkort. Det är ett måste, speciellt när jag inte vet hur magen kommer vara från dag till dag.
 
Men mitt hjärta skriiiiiiker efter hästar. Skriiiiker.
Allmänt | | Kommentera |

Tankar

Jag har lagt märke till en sak nu den senaste tiden... jag har alltid varit lite avundsjuk på människor som kan sätta stopp eller säga nej inför saker pga att de mår fysiskt dåligt. Att de under en fika med en vän faktiskt kan säga "vet du, jag är jätteledsen men jag mår verkligen inte bra. Jag tror jag måste åka hem" eller som faktiskt öppet och tydligt säger "jag har skitont verkligen", men utan att söka uppmärksamhet eller tröst utan mer för att konstatera att man inte mår bra och måste agera utefter vad man klarar av. Som kan åka till jobbet, börja må dåligt och faktiskt gå till chefen och berätta att de måste åka hem. Som värmer värmekudde och tar smärtlindring och allt det där. Att de tillåter sig att vara sjuka när de är just sjuka.
 
Jag blir avundsjuk, för jag kan inte göra så själv. Om jag är hemma och har bokat något men inte åkt än är det lättare dock, då kan jag utan problem (eller, lite skuldkänslor får jag ju) höra av mig och säga att jag inte orkar eller kan. Men så fort jag väl träffar personen, eller tar mig iväg någonstans, så blir det helt annorlunda. Jag är så orolig för att andra ska bli besvikna, eller irriterade på att jag klagar, eller att jag förstör, att jag förblir tyst. Kanske nämner ett "oj, nu har jag lite ont" men alltid styrker över det med ett "men det är ingen fara alls". I vissa lägen, speciellt hemma, tillåter jag mig att vara sjuk till en viss nivå, men bland folk döljer jag det alltid. Jag kan t.ex inte åka till jobbet och sen åka hem ifall jag börjar få ont. Då kämpar jag mig igenom dagen i stället, lägger ner all energi på att stå upprätt och le mot besökare och bete mig som om allt är okej. Jag har till och med svårt att fråga ifall jag kan gå iväg och ta smärtstillande, för att inte verka "jobbig" antar jag. Men min verklighet är ju att jag ÄR sjuk. Jag har dagar då jag har ont. Jag har dagar då jag inte har ont. Jag har dagar då jag är så urlakad av att ha ont, men inte ha det just då, att energin tycks vara som bortblåst. Jag är så rädd för att verka klagande, eller uppmärksamhetssökande, att jag faktiskt inte lägger tyngd på att jag är kroniskt sjuk. Visst kan jag säga det till folk, det är rätt ofta som jag lär ut om endometrios, speciellt till kvinnor som frågar, och liksom "ger" av mig själv och mina symtom och problem. Att jag kan säga "nja, har lite ont idag" när de frågar hur man mår, men problemet är att jag alltid efteråt viftar bort det. Alltid. Eller alltid använder just ordet "lite" ont. Även under dagar då jag har betydligt ondare än "lite" ont. Men allt ska strykas över. "Skulle du vilja sitta, du får om du vill?" och jag svarar "Nejmen gud, det är inga problem, sitt du" fast jag egentligen behöver sitta. Eller direkt ångrar att jag var så öppen med hur jag mår och säger "Usch vad negativ jag är, det är ju ingen fara, det släpper snart! Hur mår du?". Jag måste börja förstå att jag har gränser, att jag inte alltid orkar. Att jag är skyldig min kropp och mig själv att faktiskt berätta när jag har ont och inte orkar något, när jag behöver åka hem osv osv. Jag tror det är ett jätteviktigt steg för att faktiskt kunna hitta min plats här i samhället, till att orka jobba 100 procent och fungera. För just nu blir det någon psykisk tyngd av att hela tiden puscha mig själv fast jag inte alltid kan. Och det är den tyngden som påverkar min ork och energi, det kanske inte alltid är just sjukdomen utan det psykologiska. Att jag vet att går jag ut nu, om jag åker och jobbar nu, och jag får ont så kommer jag inte tillåta mig själv att acceptera det, jag kommer låtsas som att jag inte har ont. Och då är det tryggare att stanna hemma, där jag kan ha ont utan att folk (förutom mamma) behöver veta det. Där det är okej.
 
Fast, jag har till och med gått runt och haft ont hemma utan att ta smärtstillande i tid, eller ens värma en värmekudde. Varför? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Sen kan jag bli avundsjuk på alla andra som i grupper berättar om hur de ligger med värmekudde, smärtlindring, tens och filt och liksom tillåter sig själv att ha ont. Medan jag själv ligger där i soffan och har ont, men av någon konstig anledning försöker vänta ut det utan att göra något. Nu på senare tid har jag faktiskt börjat värma vetekudde, ta smärtlindring i tid, gjort té och tänkt "ja, du har ont nu. Snart försvinner det lite" och tillåtit det. Och det har känts så bra. Många gånger har jag somnat och det har känts som när man var liten och var sjuk och ens föräldrar kom med soppa och filt och strök en över kinden. Fast att jag gör det mot mig själv nu.  
 
För att orka ge allt när jag inte har ont, och inte är i ett skov, så måste jag tillåta mig själv att inte orka under tiden jag är i ett skov. Åtminstone när jag lämnat hemmet. Jag måste kunna våga avbryta och åka hem igen ifall det behövs. Jag måste kunna svara ärligt på frågan "har du ont" utan att känna mig som en uppmärksamhetssökare. Jag behöver ju inte signalera att "jag har ont och ni behöver hjälpa mig nu" (om det inte är nödvändigt såklart) utan mest bara konstatera att jag inte mår bra, och därför beter mig som jag gör, och sen släpper det. Men att jag inte försöker förminska det.
 
Det handlar om självrespekt, om att ta hand om mig själv. Jag har rätt att inte orka, att säga nej, utan att behöva förklara mig eller få ångest. 
 
Allmänt | | Kommentera |

Älsklingar

 
Klockan är snart halv ett och jag sitter i köket och har precis fått i mig frukost. Såhär sent brukar det inte bli längre, minns tillbaks på tiden då jag var tonåring och kunde sova fram till fyra om jag så fick bestämma (oftast fick jag inte det för mamma, hon brukade komma in och väcka mig), och så poff en dag så vaknade jag vid nio/tio vare sig jag nattsuddat eller inte. Men, när jag behövt ta smärtstillande i morfinform så blir det lite annorlunda, för det första har jag börjat få så svårt att somna efter att jag tagit det, samtidigt som jag är  trött. Kollar på filmen med hängande ögonlock och känner hur kroppen liksom försvinner lite, men när jag väl blundar kan jag inte somna. Förut somnade jag på en gång, det gick inte att stoppa. Vet inte vad som hänt. 
 
MEN när jag väl somnat, då sover jag. Och då kan jag somna om när som helst, hur som helst. Så, jag somnade sent i natt och sen har jag sovit "ruset" av mig fram till halv 12. Och nu äter jag frukost.
 
Jag älskar när solen är framme i mitt kök. Jag må tycka illa om köket rent allmänt pga gammalt och trött, men jag älskar den guldiga tonen i det. Allt blir så varmt och härligt, speciellt när katterna sitter och tvättar varandra på fönsterbrädan och sol-glädjen spritter i kroppen. När Tyrion småkurrar till fåglarna utanför fönstret och är sådär fantastiskt, fantastiskt söt, eller när Sansa slänger sig raklång på golvet och visar upp sin mjuka mage, eller när de båda svarar när man säger "hej" eller bara småpratar med de. Hur lyckligt lottad är jag inte som har de här? Som har alla mina djur, även de som gått bort. Tänk att jag varje, varje, varje dag får känna päls mot min hud och det trygga kurrandet. Som alltid har sällskap. Känner en sådan enorm kärlek inför de här tre individerna, och det är så fint att veta att det är ömsesidigt. Det är det jag älskar med katter, du kommer aldrig kunna tvinga en katt att visa kärlek till dig, ni är liksom jämnbördiga, på samma nivå och det gäller att ge och ta. Du kan inte kräva något utan att inte ge något tillbaks. När en katt tycker om dig är det verkligen för att den tycker om dig. Precis som när man får kontakt med en människa. 
 
Mina djur är i allafall något av det bästa som finns i mitt liv och jag är så jävla lycklig över att de är här, trots att de kan göra mig galen av oro ibland, provocera på en sådan nivå att jag grinar, och totalskiter i mina tillsägelser emellanåt. De är bäst ändå. Ska börja ta vara på de mer, deras närhet. Inte ta de för givet, för det är så himla lätt att man gör det.
 
Nu ska jag hoppa in i duschen och kanske vila lite till (är fortfarande bakis på smärtlindringen) och sen kanske jag och Elinis drar ut och fotar!!  Ska visa henne aaaallt jag kan. Hahah nä, men det ska bli mysigt. Känner hur foto-genen drar och pockar på uppmärksamhet, vill ut och skapa. 
 
Allmänt | | Kommentera |
Upp