-

 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

-

 
Jag tänker lite på inlägget jag skrev igår, om att vara medveten om att man kanske ibland, undermedvetet, målar upp sig själv som bättre än vad man egentligen är, och att det inte handlar om att trycka ner sig själv och måla upp sig som en idiot, utan att lägga märke till felaktiga beteenden, hinna bromsa, ta ett djupt andetag och börja om igen.  Jag står fast vid det, och som vanligt när jag sätter ord på tankar så är det som att tanken blir "klarare" i huvudet. Den finns där, mer tydlig och lätt att få tag på och det hjälper mig så oerhört på vägen. Det blev så extra tydligt idag.
 
Det som är så komiskt med mig är att jag gillar psykiska utmaningar som får mig att tänja på åsikter och känsliga gränser. Just där och då avskyr jag det eftersom det gör så fruktansvärt ont, men någonstans under alla de känslorna så finns det något inom mig som tänker "det här är bra, det är precis det här du ska utsättas för. Ta vara på det nu, lär dig" och den delen av mig pendlar i styrka. Vissa dagar finns den inte alls, andra dagar finns den så stark och tydlig att det inte blir något problem över huvudtaget. Det är dock oftare som den inte finns alls... Och målet är ju att den delen alltid ska vara närvarande, att jag alltid ska vara närvarande för det är ju faktiskt jag som tänker sådär, det är ju jag som stoppar mig själv och får mig att andas. 
 
Igår och idag hamnade jag i en sådan situation, där jag verkligen blev utmanad.  Säkert omedvetet, men för mig var det en utmaning. En stor del av mig tänkte att jag skulle utnyttja det här tillfället och jobba på mig själv och känslorna det väckte. Och det gjorde jag. Men när timmarna gick och dagen övergick till en annan började beslutsamheten vackla lite, de där mörka tankarna började ta sig förbi och tillslut tog det över. Och jag satt här skitgrinig och ledsen och ångesten bubblade som gift i kroppen, men jag kunde ändå tänka "andas, skärp dig". I några minuter fokuserade jag på något annat. Och helt plötsligt, precis nu, märkte jag att irritationen var borta. Alltså, putsväck borta och att det där varma lugnet tagit dess plats i stället. Det där lugnet jag alltid, alltid strävar efter och alltid vill känna eftersom jag vet att det skulle kunna vara jag. Jag har sådana enorma möjligheter att ta mig ur det mörka.
 
Och då blir det så uppenbart för mig att jag kommit en bit på vägen. Det kanske inte är ett stort steg, jag kanske fortfarande betedde mig som en idiot, men det var inte på samma nivå och OJ vilken förändring jag känner inombords. Jag är så stolt, över de små stegen. Över att jag kan så mycket mer än vad jag tror. Över att jag kommer kunna bli fri. Det är så jävla viktigt att uppmärksamma sånt, på samma sätt som det är viktigt att uppmärksamma ifall man undermedvetet skapar skyddsmurar och försvarsmekanismer för att försvara ett dåligt beteende. Jag tror inte det går att bli fri annars. Jag tror verkligen inte det.
 
Men idag vann jag och den vinsten ska firas, hur stor eller liten den än var. 
Allmänt | | Kommentera |

Att vara i nuet

Hittade några gamla bilder på min gamla blogg... och oj vad jag saknar tiden då jag tog mig ut i skogen här i närheten, med Zingo hack i häl, och fotade i flera timmar. Det sker inte lika ofta längre... eller alls, egentligen. Det är också något jag måste ta och börja med igen. Skogen är något av det bästa jag vet, det blir en sådan mindfullness av att bara vara i nuet och fånga skogens skiftanden... magiskt, helt enkelt. Och jag behöver det i mitt liv igen.
 
 
Upp