Natt-tankar

"Du börjar bli vuxen" säger han. En peppande knytnäve slår skämtsamt mot mitt lår, där jag sitter bredvid honom i bilen, och hans ögon är varma. Det har varit en fantastisk sommardag, trots att det bara ska vara vår just nu, och jag ler. Ber honom förklara, för jag vill förstå.
 
Men jag tror att han har rätt. Jag börjar faktiskt bli vuxen. Det är så många saker jag fortfarande behöver jobba med, och säkert kommer behöva jobba med i resten av mitt liv. Men något tryggt och klokt har börjat formas, naiviteten försvinna, liksom det här osäkra svansandet runt människor i sökande efter bekräftelse. Små, små tendenser av att sluta ursäkta mig om allt jag gör, tänker eller är. Och det gör mig glad, att jag är på rätt väg i min mognad. Att jag håller på att läka. Jag upprepar det så många gånger här och det är för att jag helt enkelt måste göra det. Upprepa det, alltså. Jag gör det för min skull. Det behöver präntas in i mig och mina tankar, att min läkning är igång.
 
Men något jag verkligen behöver jobba på är att sluta jämföra mig med alla, och framförallt att sluta sikta på att vara bäst. Jag vill ju självklart göra mitt absolut bästa i allt jag tar för mig, men att måla upp någon barnliknande dröm om att vara den som utmärker sig, som bombaderas med lovord, som helt enkelt är helt fantastisk och verkar kunna allt som om det är det mest självklara i världen... det är bara destruktivt. Och lite narcisisstiskt, haha. Jag ska kunna acceptera att jag bara kan göra så gott jag kan, och att det räcker. Och att jag inte är mer eller mindre värd ifall andra skulle vara bättre eller sämre. Jag behöver inte vara bäst för att duga. Just nu känner jag lite så med övningskörningen... jag har en liten nedåt-period och verkar ha backat flera steg känns det som, och jag stör mig så fruktasvärt på det. Jag vill att det ska ta tid och att allt ska läras in grundligt, men samtidigt verkar jag hoppas på att jag bara ska kunna allt och utmärka mig i varenda sak. I stället för att bara ha kul och acceptera att jag är en nybörjare som testar, som gör fel, som lyckas och växer osv osv. Jag vill bli lugn och trygg. Det finns små skymtar av det i mig, men jag vill att det ska bli starkare. Ta över mer, bli mer jag
 
Men att vara medveten om det är ju ett bra steg på vägen. Jag behöver inte vara bäst. Mitt värde ligger inte i hur självklart jag presterar eller lär mig. Allt får ta den tid det tar.
Allmänt | | En kommentar |

Ibland överraskar kameran

 
Jag köpte ju min älskade Canon eos 7D mk II förrförra sommaren och är helt förälskad i den. Problemet är bara att jag fortfarande har kvar mitt gamla skruttiga teleobjektiv/macro-objektiv som köptes begagnad och alltså varit igång väldigt, väldigt länge och nu börjar sjunga på sin sista vers. Ibland är det som om den inte riktigt kan hitta fokus, som om den försöker och försöker och sen ba "nope" och så blir allt lite, lite oskarpt eller "utsmetat" och det är så fruktansvärt frustrerande... det spelar ingen roll hur hög slutartid, eller liten bländare, jag har. Den kan helt enkelt inte hitta skärpan. Det är så jobbigt att ha en kamera som jag SER kan prestera så galet bra, och som passar mig som handen i handsken eftersom jag är mer åt "vildlivs"-hållet när jag fotar, men samtidigt har objektiv som jag vuxit ur. Och inte ha råd att köpa bättre just nu, haha :(

Men i söndags följe jag med Elina ut till Bella och fotade dem när de tränade, och solen låg helt perfekt och verkligen öste på med ljus och det verkar som om det är det mitt objektiv kräver just nu. Som den här bilden, jag kan verkligen se hur kamerans potential trycker sig förbi objektivets begränsningar och hur fantastiska bilderna skulle bli ifall jag köpte ett bättre objektiv. Här ser man ju lite, lite oskärpa (men det är typ sånhär skärpa jag kan få haha), men krispigheten känns ju som om det är kamerans förtjänst. Och ifall de kan prestera så här ett tag till så kanske jag inte får totalt frispel haha. Den här bilden är alltså helt oredigerad, men jag älskar det varma ljuset och kvalitén, har inte sett den här typen av kvalité på eeeevigheter.
 
Nu ska jag ta disken jag samlat på mig under flera dagar (hehe), sen ta och redigera bilderna från i söndags. Idag har jag en lugn dag hemma, så skönt. 
Allmänt | | Kommentera |

-

 
Ibland behöver jag påminna mig själv om att saker faktiskt har förändrats. Det började för ungefär ett år sedan och sedan dess har det hållit i sig. Den här viljan att göra saker, att inte stänga mig inne. Jag får inte panik av tanken på en fullspäckad vecka, utan känner inspiration och glädje. Visst kan jag vara trött efteråt, men inte utmattad. Jag säger ja till saker oftare (vilket var ett av nyårsmålen), jag har simning inbokad en gång i veckan, jag umgås med folk, jag kommer iväg. Det finns så mycket som jag fortfarande behöver jobba på och det kanske kommer vara ett enda långt livsprojekt, att bli fri från ens hjärnspöken och katastroftankar. Men jag börjar i allafall leva lite nu. Sakta men säkert. Jag vågar ta för mig, ta kontakt, visa upp mig. Skratta när jag skämmer ut mig och även om jag har dagar då jag helst vill gömma mig under ett täcke så är de inte lika starka och tunga längre. 
 
Igår vad jag på arbetsintervju inne i stan, och kom vidare till nästa steg som är på torsdag. Sen åkte jag hem och tog jag en fika på Espresso house och gav mig själv en "jag"-dag. Det är så kul att jag faktiskt verkligen gillar det, att sitta själv och ta en fika, eller gå och titta på kläder, eller ta en promenad. Att jag inte är obekväm i mitt eget sällskap. Det är väl ändå ett enormt steg på vägen. 
 
Nu ska jag snart iväg på ett möte med min läkare och sen ska jag hem, göra mig i ordning och åka och simma. På torsdag är det gruppintervjun för jobbet, på fredag åker mamma och jag iväg på en minisemester och är där fram till söndag. Och på måndag vet jag inte vad som händer, men jag vet att jag inte längre kommer stänga mig själv inne. Fyfan vad det känns braaaaaaa.
 
Allmänt | | Kommentera |
Upp