Det har hänt så otroligt mycket under de åren. På ett sätt har jag äntligen landat i mig själv och blivit "vuxen" - jag är ju faktiskt närmre 30 än 20 nu, som 27-åring. Världen känns inte lika främmande längre. Jag hittar snabbt "hem" i grupper och vet hur jag ska vara och bete mig. Det är inte längre stormande känslor åt småsaker... men stundtals känns det ändå som att världen håller på att rasa under mig. Men det är oftast pga världsliga problem, om pengar och arbete och allt som har med "vuxenlivet" att göra. Tiden då jag föll ner i djupa tankar över filosofiska frågor är förbi. Den där lilla tonårsfilosofen som hade all tid i världen att tänka på sådana tankar, utan att inse det då ;) 

 

Saker och ting har verkligen förändrats, jag vet varför jag hade så svårt att ta mig iväg till skolan under alla dessa år nu; jag tog inte ens studenten, utan gick ut trean med ofullständiga betyg. SOM jag skämdes i början, det var verkligen en "dröm" som gick i kras. Det var inte förrän jag var 21 som jag tillslut tog tag i gymnasiet igen på komvux. Men i allafall - jag vet varför det var motig. Dels så fick jag efter en titthålsoperation diagnosen Endometrios, vilket förklarade alla magproblem. Och 2018 fick jag diagnosen högaktiv MS efter ett skov som fick vänster ben och arm att domna bort och tappa i styrka. DET var anledningen till att jag inte kunde stå i lätt sits när jag red och att foten vek sig. Det var helt sjukt att läsa gamla blogginlägg och märka att det fanns symtom redan då. 

 

Nu är jag som sagt 27 år. För ett år sedan tog jag "studenten", med majoriten A och B i betyg, två styckna C'n. Och det största; jag har knäckt matten och fick B både i matematik 1b och 2b!!!! Så OÄNDLIGT stolt över den resan, och all hjälp jag fick på vägen. Men annars står livet lite still just nu, eller rör på sig i snigelfart. Menen av MS'n har gjort sig tillkänna med hjärntrötthet, så just nu rehabiliterar jag mig på Aktivitetsplatsen två dagar i veckan (tre nästa vecka). Det går jättebra, men jag är trött. Jag har tagit mig iväg på varenda träff ochn det känns så skönt att höra "full närvaro", för det var ju VERKLIGEN inte min grej förut. Jag har blivit mer ansvarstagande, diskar och städar och tar mig iväg utan att vara helt låst av hjärntröttheten. Jag tror att jag hittat en riktigt hälsosam balans där. 

 

Men sen är glädjen och barnsligheten fortfarande kvar, och det är jag sååååå tacksam över. Skrattet finns liksom och bubblar under ytan så gott som jämt. Fotograferandet utvecklades enormt under några år, men nu har kreativiteten svalnat lite i och med hjärntröttheten. Gör mitt absolut bästa för att hitta dit igen.

 

Älskade Zingo, Aslan, Miley och Thasson har alla somnat in, och SOM jag saknar dem. Vilken otrooooolig skatt det är att ha de här i bloggen, det är som att det är små bitar av de på riktigt när man läser om dem och tittar på bilderna. Känner mig så rik och tacksam som fått ha de i mitt liv.

 

Nu finns i stället två som galna älsklingar som heter Tyrion och Sansa. De är helt helt helt fantastiska, Sansa är ett enda liten päls av kärlek och Tyrion är min lilla älskade klumpeduns. Jag bor inte med de just nu, utan hos min faster (jag blommar ut mer här), men det är så fiiiint att se hur de verkligen ser mig som en i familjen varje gång jag kommer på besök.