Jessica

-
 Lite halloween-inspirerade bilder nu när det faktiskt är halloweeeeen!!

 

Det känns som att livet står still. Det gör verkligen det. Jag hanterar min hjärna och mina hjärnspöken bättre än vad jag NÅGONSIN gjort innan, det känns som om något slagit om där inne. Jag kan “prata mig igenom” dimman och mörkret och det är en av mina största vinster i livet hittills, ifall det håller i sig. Men, jag har verkligen så lite energi. Jag försöker tänka ifall det är så att jag inte bearbetat problemet med hjärnan ännu, att jag kanske behöver vara lite ledsen? Men problemet är ju att jag verkligen inte ÄR det, jag kan inte tvinga fram en känsla som inte är där. Jag känner mig inte rädd eller ledsen, är det fel? Jag vet inte. Det känns bara… skönt att veta att allt inte bara är lathet. Men problemet är ju fortfarande att jag inte har energi till något, knappt spel. Jag vill skapa fasta rutiner men det är som att energin bara inte FINNS. Det är en sån frustration. Jag måste verkligen börja med de absolut minsta rutinerna, som att diska. Inget mer. Och det gör jag i några veckor tills det sitter, sen blir det tvätten, sen blir det soporna, och så lägger jag på fler och fler tills rutinerna sitter. Och det är ju rätt metod men jag vill ju orka NU, jag vill ut och fota och promenera och andas frisk luft, jag vill träffa folk, jag vill orka. Mycket är nog psykiskt också för tänker jag att jag blir trött så blir jag bara tröttare, men jag är verkligen i en svacka. Det är så mycket jag vill göra och så mycket som är jag som person, och när jag inte kan göra det känner jag mig så grå och tom. 

För jag KAN, jag HAR energi. Det är hjärnan som luras, jag fattar att kroppen har fullt upp med både endon och vad det nu är som bråkar i hjärnan men det ÄR inte jobbigt att dammsuga eller diska. Det är inte det. Det är någon mental spärr och den måste bort. Jag måste bara lära mig att inte stressa igenom det, att det får ta den tid det tar. 

I iallafall, jag har sökt in till komvux nu i allafall så förhoppningsvis kan jag börja plugga i januari. Då kommer det bli plugg i ungefär ett och ett halvt år, sen ansöker jag till bildbehandlings-linjen för är det något jag verkligen, verkligen, verkligen brinner för så är det bildbehandling. Det känns ända in i själen, det är mitt drömjobb. Jag är självlärd i photoshop (det är väl de flesta i och för sig) och jag kan bara tänka mig hur det kommer bli när jag verkligen lär mig ordentligt. Det är mitt kall. Jag ska göra mitt absolut bästa för att ta mig dit. Och det är så skönt att ha den drömmen och den drivkraften för den skiner starkare än stressen över att jag inte har några rutiner. För det kommer jag ju också kunna skapa. Ingenting är omöjligt, jag måste lära mig att inte ge upp för att saker och ting är lite jobbigt. Det är motstånd ibland, det betyder inte att det är kört. 

Näe, nu ska jag hem och börja med en rutin i taget, sakta men säkert. Sluta pusha min kropp och hjärna till saker den inte riktigt orkar ännu. Det får ta tid.