Jessica

När livet fortsätter
 
Är det inte en rätt fin vetskap ändå, att oavsett vad som händer i livet, hur du än mår, vad du än gör och vad som än händer så fortsätter livet. Vare sig du finns kvar eller inte. Vare sig du väljer att följa med i förändringarna eller inte. Livet fortsätter. 
 
Jag hamnar i små personliga kriser hela tiden. Det sker då och då och jag är så instängd i hur jag ska reagera eller inte reagera. Vad som är rätt eller vad som är fel. Ska jag tänka "det är helt okej att hamna i en kris emellanåt, låt det ske" eller ska jag jobba aktivt för att ignorera den krisen och fortsätta hitta sätt att aldrig mer behöva uppleva dessa? "Du är bara människa" säger de, "du försöker vara alldeles för perfekt"... men varför reagerar de så starkt när jag inte är perfekt? Jag vill aldrig sluta jobba med mig själv eller vifta bort sidor som är negativa. Jag blir på något sätt... trygg i att ha mig själv som ett heltidsprojekt. Att aldrig luta mig tillbaka och tänka "nu, nu är jag fullärd" för jag tror verkligen att det tankesättet är så farligt.
 
Frustrationen och irritationen över den förlängda utredningen har gjort att den där magiska, lugna känslan som tidigare infann sig, där jag plötsligt såg på världen med andra ögon, börjat vittra bort. Jag hatar att vara bitter, det känns inte som jag. Men jag hatar också att inte ha kontroll, och på något sätt känns det inte som att jag är berättigad till att må dåligt eller "inte hänga med" på samma sätt ifall jag inte har en diagnos. Jag tillåter mig inte att vara sjuk, jag försöker leva med inställningen att allt är precis som det ska med mig och visst, det är viktigt att inte gräva ner sig i ens problem. Att inte bli ens sjukdom. Men att skapa en fungerande vardag utifrån den sjukdom man har är mycket lättare ifall man vet vad för sjukdom man har. Jag vet inte det, och därför lever jag som om jag inte är sjuk. Jag kommer på mig själv med att ibland gå runt och tänka "men varför är jag så trött?!", som om det är det mest ovanliga i världen, som om jag helt glömt bort att jag har ärr och skador i min hjärna. Jag vet bara inte exakt vad som orsakar det.
 
Det är en sån balansgång det där, ifall man ska ge utrymme till att man är sjuk, eller ifall man ska försöka ignorera det. Kanske är det bäst ifall man hittar något mellanläge. Man lever sitt liv och gör så mycket det bara går utan att känna efter för mycket, men ger sig också utrymme att stanna upp och andas ifall kroppen emellanåt säger ifrån. På så sätt kanske man inte griper efter samma möjlighet att få "skita i vardagsmåsten för att man är så tröööööött". Just nu litar inte min kropp på att jag kommer tillåta mig själv att vila när det behövs, och därför blir det en tvärtom-effekt. 
 
Men åter till det här med personliga kriser. Jag vet att jag har stora krav på mig själv och att jag rätt ofta själv sätter krokben på mig själv. Jag vet bara inte hur jag ska hitta den korrekta balansen. Det är mänskligt att fela, det är omänskligt att inte ta ansvar för det efteråt. Det vet jag ju. Och jag måste bli tillräckligt stark i mig själv att omvärlden inte ska kunna påverka så som den gör idag. Jag går igenom tre olika utredningar, för hjärna, hjärta och lungor och ovissheten är frustrerande, men det är ingen ursäkt för att tappa greppet, rutinen och ens utveckling framåt. Samtidigt är det ju okej att inte alltid orka vara stark. Att ha sämre dagar. Men jag skulle må så bättre ifall jag hade min trygghet och mitt lugn, ifall jag släppte mitt kontrollbehov, mitt övertänkande, och bara var.
 
Det är nog det jag måste träna på. Det är nog där skon klämmer. Jag måste vara, i nuet. Inte tänka framåt eller bakåt utan vara här. Och ifrågasätta mina tankar, varenda en. Det funkar inte att leva ett liv och gå och vänta på katastrofer. 
 
Det är ju lättare sagt än gjort. Men det är ju lite charmen, att man aldrig är fullärd. Att livet alltid fortsätter, även om det känns som att allt står still just nu. Jag tänker inte ge upp på att bli en bättre människa, framförallt för min skull, men också för alla andra. Och den här resan, det här vakuumet av att ha en kropp som inte fungerar som jag vill utan att jag har en ordentlig förklaring på det, är en viktig och lärofull tid. Jag kommer ta med mig så mycket erfarenhet efter det här. Det är okej att bli irriterad och frustrerat emellanåt, men det får inte definiera mig. Det är det som är problemet nu. Jag får inte ständigt gå runt och vara frustrerad, och jag måste tillåta mig själv att inse att jag faktiskt är sjuk, även ifall jag inte har någon diagnos ännu. Men att skadorna ändå är där, de finns på papper. Det syns på MRI:en och på ryggvätskan. 
 
Leva i nuet, följa med i livets faser. Acceptera och släppa kontrollen. Jag vet ju alla svaren, jag måste bara ge mig själv tiden att försöka. Och tålamodet.